På plats på Wembley

IMG_2828Då var resan över för den här gången. Man tror det ska bli skithäftigt, galet, nervöst och fullt av skummande brygd. Och så blir det så, precis som om man vore synsk så uppfyller man varenda en av sina egna högt ställda förväntningar och adderar lite andra grejer.

Jag börjar i början, det brukar vara bäst så. Förutsättningarna:

* Jag hade biljett, mitt förväntade resesällskap hade det inte, de skulle köra livescreeningen på Emirates.

* Vi tre åkte till London på tre olika flighter under lördag förmiddag.

* Vi skulle bo på samma hotellrum, ett trippelrum på Travelodge City road.

* Ingen ville följa med mig på elektronisk konsert på söndagkvällen.

* Vi skulle inte shoppa i stan eller gå på sightseeing.

Allt blir inte som man tänkt sig, men en sak som aldrig slår fel är att man är trött som ett septemberbi när klockan ringer 03.50. Detta helt oavsett om man ska till Wembley och se Fa-cupfotboll. Snabb frukost, väskan i hand och upp på cykeln till Centralen. In på tåget och sitta och bara komma ihåg att inte somna och missa stationen på andra sidan kanalen. Då kliver herrarna Magnus och Fredrik in på tåget. Samma gentlemen som bedyrade att de inte skulle över eftersom de inte fick biljetter. Det visar sig naturligtvis att de fått dessa via Arsenals engelska supporterklubb och var själaglada för det.

Det blev nu ett annat liv i undertecknad när han insåg att det kunde bli några öl ihop för att stilla en viss flygrädsla och för att få timmarna att gå innan jag kunde checka in på hotellet. Fredrik och jag hade samma flyg på Ryanair medan Magnus skulle åka det lite poshigare EasyJet. Jo man tackar, fint folk behöver inte springa igång planet själv…

Av planet för snabb färd till The White Swan. Medvetet valdes en Wetherspoon för cuisinen eller var det priset? Öppettiderna? Skitsamma, men en Ruddles Best och en engelsk frukost förtärdes som bäst när Magnus trillade in. Han fick också lov att äta något innan vi stack vidare mot supporterklubbens välkända lilla hydda på St. Thomas´ Road för att hämta killarnas biljetter. Det fick bli en liten öl där inne också och lite småsnack med Tillis och Alex som anslöt från Trelleborg.

Klockan började närma sig incheckning så jag stack ner till Old Street och trots mitt ypperliga lokalsinne så valde jag naturligtvis att gå åt fel håll längs City Road. Det vara bara att hoppa på en buss på andra sidan för att till slut komma rätt på hotellet där Mr Anders och Mr Peter satt uppkrupna på vars en barpall med en Peroni i handen. De såg lyckliga ut, med eller utan biljett.

IMG_2826

Incheckning och så vidare ut till Highbury igen. Vi träffades allihop igen inne på Gunners innergård där grillen var igång dagen till ära. Nervositeten inför matchen handlade bara om ifall allt skulle gå smidigt när jag hämtade ut den uppe vid Wembley. Strikta order om att hämta ut den mellan två och halv fem och jag mumlade om att det säkert var lång kö och tänk ifall jag inte får ut biljetten och allt skiter sig. Till slut åkte vi ut och det var hur mycket folk som helst. Jag och Magnus hade aldrig varit därute och var lite småimponerade av storleken och tillfället.

Jag är den typen som kollar upp saker innan jag sticker iväg på resor och hade i mitt inre en bild av var de designerade Arsenalpubarna låg. Allt jag hann med att formulera till vännerna vara att de skulle hålla höger. Det skulle jag få höra hela kvällen.

Jag gick och hämtade min biljett, det visade sig inte vara några som helst problem och det är bara att tacka Stefan för all hjälpsamhet han visat i detta. Much obliged. Sen blev det till att leta rätt på mitt sällskap som hade vikt åt höger. Det ena sms:et avlöste det andra och till slut kunde vi mötas utanför Quality hotel där hotellägarna håvade in storkovan på törstiga supportrar. I solgasset blev det en öl efter tjugo minuter i kö inne i baren och sen blev det ändlösa rövarhistorier om hur jag lurat in mina vänner i mörka Readinggränder där enögda, puckelryggade supportrar i blå tröjor försökt sälja dem burgare som de inte vågade äta och att de till och med lockade in rödtröjade i den ”enda” puben i hela området som tillät Arsenalsupportrar. Antagligen för att sedan göra dem till burgare. Urbana legender.

IMG_2830

Vi skildes åt en halvtimme innan avspark och jag hann med en korv med lök innan jag gick in. Upp för trapporna till min plats precis bredvid kurvan på långsidan. Högt upp, men alldeles utmärkt vy över planen. Jag vet inte riktigt vad som förmedlades hem genom tv-apparaterna, men där jag satt så infann sig aldrig den där riktiga stämningen. Det var mest nerver runt om mig, försiktiga applåder. Det var knappt man orkade kommentera det usla spelet. Min bänkgranne bokstavligen åt av sina naglar under matchen. Det var väl inget vidare spel, det måste medges, men de hade ju pie och hamburgare ute i foajén.

Första målet lättade på atmosfären en hel del, men när Reading kvitterade så hade åtminstone jag på känn att det skulle bli en sån där dag igen. Vi gör det fan inte lätt för oss. Jag skiter i hur det går till och att Federici släpper in vårt segermål på det taffligaste sätt rör mig inte i ryggen. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är störtnöjd över finalplatsen. Framförallt för att det gjorde resan så väldigt mycket roligare.

Ut från Wembley, vi snackade om att vi skulle ta en öl för att slippa stå i kö, men det enda vi hittade var Readingbarer där de nog inte var så sugna på att få in oss stämningshöjare. Väntan blev inte så fasligt lång som man kunde tro eftersom vi lyckade komma runt kön lite grand. In till King´s Cross och samling på The Euston Flyer. Den puben har ingenting förutom läget att locka med, men det blev några öl och mycket snack om allt möjligt. Allvar och nöje. Precis som det ska vara när ölen slår till.

Fredrik och Magnus åkte hem på söndagmorgonen och jag, Anders och Peter spenderade hela söndagen med att besöka pubar i ett stråk från Old Street till Arsenal Tavern och Woodbine där vi åter vände ner mot hotellet och några off licenseprodukter och ett par parti plump.

På väg upp mot Arsenal stötte vi på Brewhouse And Kitchen, ett ställe väl värt ett besök för deras egna ölsorter. Vid vårt besök var det säkert 25-30 besökare och vi killar var i definitiv minoritet så det kan vara ett nice hak att ta med sin respektive på också.

Såna här resor lättar upp livet när man ser står på jobb och ser dagarna flyga iväg. Man börjar redan fundera på när nästa blir och det lär bli en i höst. Förhoppningsvis kan vi då återigen gå the stadium tour och bli fotograferade med FA-cupbucklan.

 

Nu väntar vi med spänning på nästa utmaning i ligan – Chelsea. Gick ni också på skrönan om att de hade tagit bort Fabregas flagga från Ken Friar Bridge? Tänk om.

IMG_2844

Detta foto tog jag i söndags. Det är inte utan att man blir helt jävla förbannad, dessutom kanske skiten hänger kvar när de blå kommer på besök. Hujedamig, hur tänkte man där? Sånt här är ju kul banter, men inte fan behöver vi bjuda motståndarna på det själva genom att låta Fabregas hänga som flagga på väg upp mot stadion. Skärpning!

 

 

 

 

 

Kontakt och kontrakt i vår takt

En stor del av rubrikerna så här i slutet på säsongen handlar om kontraktsförnyelser och som vanligt i Arsenal, om kontrakt som inte förnyats. I år handlar sagan återigen om Theo Walcott. Spelaren som hade så enormt stor potential, men som åtminstone än så länge inte fyllt de förhoppningarna. Skador har varit hämmande för utvecklingen, men de flesta av oss har också sett att i all potential så har det saknats viktiga pusselbitar, speciellt i spelförståelsen för att vi skulle riktigt tro att han skulle bli en ny Henry eller ens en Ljungberg.

Walcott har visat glimtar av sitt kunnande och blivit omåttligt populär hos fansen för att i nästa steg bli långtidsskadad och sen spela riktigt uselt och bli impopulär hos samma skara som hyllade honom månaderna innan. Redan förra gången han skulle förnya sitt kontrakt var det många som tyckte att han gapade efter för mycket och framförallt att det en väldig tid innan han till slut skrev på. Då hade han en bra period bakom sig och så att säga ett gott förhandlingsläge. Nu är det dock annorlunda.

Walcott har varit skadad länge och nyss återkommit från den skadan. Inhoppen och speltiden har varit begränsad och kvalitén i den speltiden dessutom en bra bit under det man vill ha ut från engelsmannen. I det läget har han inte trumf på hand i en kontraktsförhandling. Det ryktas om att Szczesny är på väg bort, till och med att Wilshere skulle kunna säljas och skulle det bli fallet med båda dessa herrar så sitter ändå Walcott med det stora ässet i rockärmen – han är engelsman och räknas som fostrad i klubben.

Manchester City sitter i en rävsax engelsmannamässigt och är troligen beredda att lägga upp fantasisummor för spelare som räknas som homegrown. (inte nödvändigtvis engelsmän så klart, men ni fattar) Här kan vi just nu gödsla med spelare i den kategorin och därför är det inte så långsökt att shejkerna kommer ridande på sina kameler med ett American Express-kort i diamantplatinamånstens-utförande och lockar och pockar på Wenger och spelarna. Det är ingen omöjlighet att det fungerar.

Theo är i sina bästa stunder riktigt bra och jag VILL att det ska gå bra för honom och att han stannar i Arsenal. Men oumbärlig är han tyvärr inte. Men ifall han lämnar så ska vi åtminstone inte låta fler hemmafostrade spelare lämna. Vi har troligtvis den allra bästa engelska kärnan i hela Premier League och trots att jag ofta har sagt att det inte spelar någon större roll var spelarna kommer ifrån så kan jag inte låta bli att det är roligt att det finns en hel del engelsmän som kan förstå charmen med FA-cupen och hetsen mot Tottenham.

Ifall Manchester United skulle vinna mot Chelsea så hävdas det att vi har kontakt med Londonrivalerna. Jo tjena. Hade Chelsea haft Tim Sherwood som tränare och Richard Dunne som mittlås så hade det kunnat gå, men de har Mourinho som tränare och Hazard i laget. Chelsea kan inte tappa ligan. Det finns egentligen ingen diskussion och jag blir trött av spekulationerna. Spelarna ska som jag sagt tidigare TRO att det kan gå, men jag tar mig friheten att säga att det är kört.

Arsenal spelar semifinal mot Reading på lördag och jag gör mitt första besök på Wembley. Allt talar för Arsenalseger och det är alltid en oroskänsla. Vi minns Wigan med obehag och vi minns finalinsatsen där vi låg under med 2-0 innan vi ens hällt upp första ölen. Wenger har lovat att det inte finns risk för underskattning, men jag är luttrad när det gäller sånt här enligt Lex CL.

Jag måste nämna Klopp som lämnar Dortmund efter säsongen. Det är en säsong för tidigt för att han ska kunna ta över Arsenal som jag ser det. Wenger kommer inte att lämna i år och stolen på Etihad är ju med all säkerhet ledig. Det är faktiskt också möjligt att Tottenham säker ny manager i sommar då jag tror att de förväntat sig bättre resultat än att sluta efter Southampton. Klopp skulle nog tycka det var roligt att arbeta med obegränsad budget i Manchester efter snålandet i Tyskland.

Klopp skulle hursomhelst vara en trevlig injektion i England.

Wembley snarare än titeln

Med sex matcher kvar av säsongen gör Mirrorskribenten David Maddock en intressant iakttagelse som kan avläsas här. Poängen går ut på att trots att Arsenal nu vunnit 8 matcher på raken i ligan och närmat sig ligaledande Chelsea så pratar ingen om titeln i Arsenallägret. Han förvånades över att ramsorna i helgen handlade mer om det stundande Wembleybesöket än att kunna ta hem The Premiership. Det är inget snack om att han har en poäng.

Efter 9 matcher var vi redan 9 poäng efter Chelsea, efter 19 hade gapet växt till 13 poäng. Just nu är vi 7 poäng efter och då har Chelsea en match mindre spelad. Hade vi haft en aggressivare framtoning á la Ferguson eller Benitez så hade hjärnkampen varit i full gång i försöken att rubba Mourinho i förhoppningen och kanske övertygelsen om att vi kunnat komma ifatt våra Londonrivaler. Istället har Arsenals tränare Wenger, spelarna och kanske framförallt supportrarna gett upp ligatiteln för länge sedan.

Det är helt förståeligt, men likaledes sorgligt. Förvisso uppskattar jag inte när Arsenals marginalspelare bröstar sig och säger naiva saker om att vi ska vinna Champions League eller att 14 poäng är rimligt att ta igen. Men nog saknar vi en Vieira eller Adams som kunde stå upp i tidningarna eller ännu hellre i omklädningsrummet och pumpa in adrenalin i gubbarna och få dem att tro att det inte är kört. Börjar spelarna visa att det går så börjar fansen tro på det. Eller är det tvärtom det ska funka?

Jag tror att det är en generell svaghet i Arsenal och att det varit så ganska länge. Våra halvbra spelare får ta media och säga den ena plattityden efter den andra. Det är klart att ifall en bänkvärmande Gibbs är den som ska bära fanan så ger det inte samma slagkraft som ifall exempelvis Henry hade sagt det på sin tid. Det är ju faktiskt lite oroväckande att jag inte kan ge ett samtida exempel på en bärande lagspelare vars ord skulle kunna ha samma betydelse som Rooneys i Man U eller Gerrards i Liverpool. Det är kanske det Arsenal först och främst ska leta efter i sommar. Kaptensämnen.

Nu är Wembley inte något futtigt som inte förtjänas att sjunga om. Trots att det bara är semifinal så doftar det ljuvligt av spänning, anspänning, förväntan och nervositet. Det kvittar ifall det är ”lilla” Reading som står på andra sidan, minns Wigan ifjol. Det är en match som ska tas på allvar för att nå den hägrande finalen på väg mot ännu en pokal. Underskattning tror jag inte finns på kartan. Den här upplagan av Arsenal verkar kunna skärpa till sig ytterligare några snäpp när allt inte går som på räls. Vi verkar numera kunna mala ner motstånd på tid snarare än kraft. Vi använder tålamod istället för panik när det går emot. Saker vi supportrar har efterfrågat.

Hur viktig är en finalplats då? Som jag ser det skulle det vara ett kvitto på att Wenger börjar få till laget som han vill ha det, med vinnarskallar, kamp och disciplin samtidigt som det kryddas med den vackraste fotbollen som spelas i Premier League. Vi skulle få tillbaka ett hopp om att få uppleva en Premier League-seger igen och det hoppet är vi värda. Vi kan se tillbaka på tio år av pokallöshet och säga att vi klarade det. Vi tog oss ur ökenvandringen med idel Champions Leaguespel, mediokra värvningar och ett krackelerat självförtroende, men nu står vi rustade att ta oss an oligarker och shejker, Levy´s och Glazers.

 

Hector Bellerin och Theo Walcott har hävdats vara supersnabba spelare, men har nu utmanats av engelska sprintern Richard Kilty. Kilty har i Sverige gjort sig ett namn genom att….just det – ingenting. Hursomhelst så menar Kilty på att det är i det närmaste omöjligt att Bellerin och Walcott är så snabba som det sägs och utmanar dem därför på ett race med £30 000 i potten. Personligen hoppas jag att Bellerin och Walcott skramlar med bössan och ger Kilty de där pengarna utan att springa. Vi behöver knappast fler skador.