Wembley snarare än titeln

Med sex matcher kvar av säsongen gör Mirrorskribenten David Maddock en intressant iakttagelse som kan avläsas här. Poängen går ut på att trots att Arsenal nu vunnit 8 matcher på raken i ligan och närmat sig ligaledande Chelsea så pratar ingen om titeln i Arsenallägret. Han förvånades över att ramsorna i helgen handlade mer om det stundande Wembleybesöket än att kunna ta hem The Premiership. Det är inget snack om att han har en poäng.

Efter 9 matcher var vi redan 9 poäng efter Chelsea, efter 19 hade gapet växt till 13 poäng. Just nu är vi 7 poäng efter och då har Chelsea en match mindre spelad. Hade vi haft en aggressivare framtoning á la Ferguson eller Benitez så hade hjärnkampen varit i full gång i försöken att rubba Mourinho i förhoppningen och kanske övertygelsen om att vi kunnat komma ifatt våra Londonrivaler. Istället har Arsenals tränare Wenger, spelarna och kanske framförallt supportrarna gett upp ligatiteln för länge sedan.

Det är helt förståeligt, men likaledes sorgligt. Förvisso uppskattar jag inte när Arsenals marginalspelare bröstar sig och säger naiva saker om att vi ska vinna Champions League eller att 14 poäng är rimligt att ta igen. Men nog saknar vi en Vieira eller Adams som kunde stå upp i tidningarna eller ännu hellre i omklädningsrummet och pumpa in adrenalin i gubbarna och få dem att tro att det inte är kört. Börjar spelarna visa att det går så börjar fansen tro på det. Eller är det tvärtom det ska funka?

Jag tror att det är en generell svaghet i Arsenal och att det varit så ganska länge. Våra halvbra spelare får ta media och säga den ena plattityden efter den andra. Det är klart att ifall en bänkvärmande Gibbs är den som ska bära fanan så ger det inte samma slagkraft som ifall exempelvis Henry hade sagt det på sin tid. Det är ju faktiskt lite oroväckande att jag inte kan ge ett samtida exempel på en bärande lagspelare vars ord skulle kunna ha samma betydelse som Rooneys i Man U eller Gerrards i Liverpool. Det är kanske det Arsenal först och främst ska leta efter i sommar. Kaptensämnen.

Nu är Wembley inte något futtigt som inte förtjänas att sjunga om. Trots att det bara är semifinal så doftar det ljuvligt av spänning, anspänning, förväntan och nervositet. Det kvittar ifall det är ”lilla” Reading som står på andra sidan, minns Wigan ifjol. Det är en match som ska tas på allvar för att nå den hägrande finalen på väg mot ännu en pokal. Underskattning tror jag inte finns på kartan. Den här upplagan av Arsenal verkar kunna skärpa till sig ytterligare några snäpp när allt inte går som på räls. Vi verkar numera kunna mala ner motstånd på tid snarare än kraft. Vi använder tålamod istället för panik när det går emot. Saker vi supportrar har efterfrågat.

Hur viktig är en finalplats då? Som jag ser det skulle det vara ett kvitto på att Wenger börjar få till laget som han vill ha det, med vinnarskallar, kamp och disciplin samtidigt som det kryddas med den vackraste fotbollen som spelas i Premier League. Vi skulle få tillbaka ett hopp om att få uppleva en Premier League-seger igen och det hoppet är vi värda. Vi kan se tillbaka på tio år av pokallöshet och säga att vi klarade det. Vi tog oss ur ökenvandringen med idel Champions Leaguespel, mediokra värvningar och ett krackelerat självförtroende, men nu står vi rustade att ta oss an oligarker och shejker, Levy´s och Glazers.

 

Hector Bellerin och Theo Walcott har hävdats vara supersnabba spelare, men har nu utmanats av engelska sprintern Richard Kilty. Kilty har i Sverige gjort sig ett namn genom att….just det – ingenting. Hursomhelst så menar Kilty på att det är i det närmaste omöjligt att Bellerin och Walcott är så snabba som det sägs och utmanar dem därför på ett race med £30 000 i potten. Personligen hoppas jag att Bellerin och Walcott skramlar med bössan och ger Kilty de där pengarna utan att springa. Vi behöver knappast fler skador.