Olas blogg (av Ola)

Jag har fått äran att dela med mig en bit till er och i denna lilla fundering i textform kommer ni få läsa om kristendom, Simpsons, en 13 årig pojke med Alan Smith på ryggen, chill med John Hartsson och självklart en del om Arsenal också. Jag vet inte riktigt själv hur jag fått ihop allt och jag förstår ni undrar det samma. Det får vi ta reda på nu.

Min första fundering på ämne blev en liten historia om egna upplevelser och Arsenal. Ganska självklart ämne, men efter att ha läst tidigare gästbloggare så känndes det som om jag inte riktigt kunde bräcka dessa, då de verkligen levererat känsla genom texten, samt att lite annat kanske kunde vara intressant att läsa om.

Vi Arsenal fans har en lite i en annorlunda situation just nu. Med 4 poäng efter fem matcher och nyss en förlust mot Blackburn. Vissa vill jämföra den med Liverpools resa de senaste åren, men det känns inte riktigt som om vi är i samma utgångsposition. Arsenal har denna säsongen sålt två av sina fixstjärnor (det hade inte pool), från början införskaffades egentligen ingen alls men tillslut blev det en lite gedigen skara av nyförvärv. Fler än vanligt, men lika mycket för sent som vanligt. Nu står vi här med en trupp som är annorlunda, och framförallt inte ihopspelad än. Hela situationen denna sommaren har dock splittrat oss fans och bildat två större grupper. Dessa grupper har funnits tidigare men nu är det snarare jämnt antal mellan dem, än som tidigare då en var i klar majoritet. Vi kommer dock till detta senare.

Låt oss börja med att gå tillbaka i tiden. Året var 1995 och Arsenal hade träningsläger i Kungsbacka. Min far hade sedan länge skolat in mig i Öis och Arsenals färger på respektive marknad och fått mig att följa dessa lagen på Gamla Ullevi eller via TVn. Självklart hade jag inte lika stor koll på den tiden men jag visste att laget vart lite som jojjo i serietabellen. Nu var det dock dags för ny säsong med en större satsning, inte bara uppladdning i Kungsbacka utan även Denis Bergkamp samt David Platt hade köpts in. Mitt under träningslägret står en 13 årig pojk med Alan Smith tröja på ryggen, eller mitt under träningslägret var det kanske inte då det var kväll och utanför hotellet spelarna bodde på. Pojken blev inbjuden in på restaurangen av ingen annan än John Hartson, väl där inne satt de i soffan tillsammans och bläddra i pojkens gunners magasin. Det slutade med att hela laget skrev lite autografer under bilder och texter som passade, och även lite skratt när några signerade bilder och texter helt utan relevans. Ni kan förstå att pojkens Arsenal intresse blev ganska odödligt. Sedan dess har denna grabb vart på Highbury både för en första och en sista gång, han har vart på Emirates och bland annat sett en dansk skalle nicka in 2-1 mot spurs samt vart i Australien och kramat okända människor på en pub 06.45 när Fabregas dunkar in 1-0 borta mot Milan i Champions League. Denna pojken är skribenten för denna text och vilken av dessa historier kunde i sig bildat en liten text för denna blogg.

piff_puff
Ola ”Piff” Öberg, Stefan, Tobbe och David ”Puff” Andersson
på gamla Champs.

Nu blir det istället om relgion. Har jag tappat förståndet och blivit galen? Det kan mycket väl vara så efter denna säsongsinledning, men det finns lite tanke bakom allt. Ett av mina favoritavsnitt, för att inte säga mitt absoluta favorit, av Simpsons heter The Father, The Son and The Holy Guest Star. För er som gillar Simpsons, eller liknande, och inte sett detta avsnitt gör det direkt! Hela avsnittet är fantastiskt skoj och behandlar en del religionsfrågor, med grund av bråket mellan Protestanter och Katoliker. De två största delarna av religionen Kristendom. De grundar sig helt enkelt på samma tro och grunder men de små skillnader, relativt jämfört med likheterna, har lett att bråk och oroligheter. Det går inte annat än bara skratta åt hela episoden, där slutet samanfattar en hel del. Två arméer står framför varandra och generalerna utbyter följande fraser:

-We believe that Gods last prophet, Bart Simpson, preached the message of tolerance and love

– We believe that the holy bartman preached the message of understanding and peace..

Ungefär så innan kriget bryter ut mellan dem båda.

Och är det inte ungefär där som vi Arsenal fans är lite just nu? Grupperingarna jag pratade om förut står ju för ”Spendera mera och Wenger Avgå” och ”In Arsene we trust”. Trust gruppen har alltid varit större, det vill säga fram till denna säsongen. Det kanske inte är ett krig men det är en splittring av oss fans som numera tagit allt för stora propotioner när man läser genom alla forum. Nu är det mer gnabb och hårda kommentarer mellan fansen än det någonsin varit. I grund och botten är detta som i Simpsonavsnittet, båda grupperna har sin bas i sin kärlek till Arsenal, och båda grupperna vill att klubben ska vara välmående. Det är bara detaljerna som skiljer sig åt. Mina egna ståndtaganden är inte viktiga här, men jag förstår båda tankesättet, utan snarare att vi aldrig ska glömma att vi alla håller på samma klubb. En klubb som inte alltid har varit ett topplag. En klubb som inte alltid kantats av raka framgångar. Men bannemig en klubb som alltid varit vackrast!

Ingen vet hur lagarna inom fotboll kommer se ut i framtiden, om ägandeformer och ekonomi. Ingen vet vart Arsenals pengar spenderas. Men vi alla vet att det är Arsenal som gäller. Och det är detta vi måste minnas oavsett vilken väg klubben tar, titlar eller ej.

Själv står pojken med Alan Smith tröjan numera som en 29 åring med en tröja utan namn, men med truppens autografer på från truppen 2008. Det var då jag kramade okända nere i Australien på en pub klockan 06.45, för att Fabregas gjorde 1-0 borta mot Milan. Eller för att Arsenal med 10 man vände 0-2 till 3-2 borta mot Bolton, och fansen enade sig med en kram. Detta var inga titlar, utan enstaka matcher. Trots allt är det minnen som dessa som ligger mig absolut varmast om hjärtat. Minnen där okända och kända människor förenades av kärleken till en klubb.

//Ola

Arsenal in NYC (av Jeppe)

Arsenal i NYC (ursprungligen postat söndagen den 18:e september 2011 på gamla bloggen)

”This was the best thing that could happen” sa Kurtis Powers och la armen om mig. Jag undrade vad fan han menade med det. Sedan skickade han över en öl och förklarade sitt sätt att se på saken. The American way. Men vi tar det från början.

Polissirener hörs dygnet runt i New York City. Likaså tutorna från tusentals gula taxibilar. Ni fattar. Ni har förmodligen upplevt det. Antingen på plats eller på film. Men när de vita gardinerna drogs åt sidan just den här morgonen och utsikten över 7th Avenue än en gång avnjöts så var hjärtat egentligen någon helt annanstans. I London. På Emirates. Klockan var strax före sju på morgonen lokal tid och jag var trött som fan. Men laddad.

Just den känslan, det där med att enbart fokusera på en fotbollsmatch i Europa när man är i New York, trodde jag var rätt ovanlig i The Big Apple. Men då hade jag ännu inte anlänt till The Blind Pig.

När taxibilen svängde in på East 14th Street såg jag och min vän Mårthen, sällskapet på resan, de vackra flaggorna på håll. Längs med en fasad hängde Arsenal-fanor. Och femtio meter bort kom sju personer gående med världens vackraste tröjor. De röda med vita ärmar. Klockan var nu strax före halv åtta på morgonen och även om staden aldrig sover så kändes det som att den egentligen inte riktigt vaknat till liv. Eller så var det bara jag.

En stund senare sitter vi vid ett bord och beställer in frukost och öl. 07:45 AM var det matchstart. Men redan före matchen var stället nästan fullt. Och när vi trodde att folket på plats, alla dessa härliga Gooners, skulle härstamma från de brittiska öarna visste vi inte hur fel vi hade. Det här var kort och gott amerikaner, äkta jävla New Yorkers, som upptäckt ”real football”, och som kunde fler ramsor än jag ens visste fanns. Även om vissa var bekanta.

När ena sidan av stället ropade ”Arsene Wengers red and white army!” svarade andra sidan omgående ”We hate Tottenham!”. Jag var hemma. I världens bästa stad höll folket låda för att supporta världens bästa fotbollslag. Livet var perfekt. Skitsamma vad klockan var.

Sedan gick det som det gick. 0-0 i halvtid och oro över det dåliga spelet. Samtidigt hyllades Frimpong för sitt respektlösa och inspirerande sätt att dittills genomföra sin första stora match för Arsenal. Jag hade dagen till ära för första gången på mig min sprillans nya Vermaelen-tröja köpt i the Armoury två veckor tidigare. Denna matchades av en Arsenal Sweden-halsduk. Det var så han förstod vem jag var – Kurtis Powers – Reines motsvarighet i New York. Vi hade haft lite kontakt på Facebook under någon vecka då jag sökte det bästa stället att se Arsenal på. Han kom fram och tjöta och var en riktigt trevlig Gooner. Såklart.

Andra halvlek har ni säkert glömt. Även jag. För allt det där hände ju egentligen under de där tre första omgångarna som aldrig existerat. Men i stora drag, i den där andra omgången som aldrig existerat, så blev Frimpong utvisad med tjugo minuter kvar. Med kvarten kvar hjälper vi Liverpool att göra 0-1 och en stund senare punkterar de matchen. På förhand hade jag sett en poäng som en bonus då vår trupp egentligen inte var en trupp på den tiden. Men när vi ändå var så nära… fan också.

Det var med den besvikelsen vi var på väg att lämna Blind Pig. Jag ville bara hem och sova. Det var då Kurtis dök upp igen.

IMG_2364
Kurtis Powers och Jeppe

”This was the best thing that could happen”. Han sa något om att nu måste Wenger och styrelsen inse att vi inte räcker till. Att vi just nu inte är en titelutmanare som vi länge var i fjol. Att vi måste ersätta spelare och förstärka vår trupp snarast. Han sa att när det blir så här, när besvikelsen är som störst, då ska man inte gå hem och lägga sig och deppa. Det är då man ska stanna kvar två timmar, dricka öl, och komma över det tillsammans. Som en familj.

Så när de där ölen dracks och jag köpt ett par t-shirts och muggar till Reine och Bula var det givet att ge honom min Arsenal Sweden-halsduk. Kurtis tackade med en stor kram, berömde halsduken som han tyckte var sjukt snygg och stilren. Han tyckte om att motivet var den gamla kanonen och visade stolt upp den för sina fellow NYC-Gooners. Vi hann bli rätt fulla där under ett par timmar på förmiddagen. Familjekänslan blev starkare. Vi hade påmints om att även om det känns för jävligt när det går dåligt för vårt lag så är vi aldrig ensamma. När vi sitter och deppar över skitförluster eller onödigt tappade poäng hemma på Plain i ett regnigt Göteborg så sitter även ett gäng i New York City, i Asien, i Afrika och fan överallt. Vi är långtifrån ensamma.

”We are a family now”.

”We’ve always been”.

”And no matter what we are Arsenal ‘til we die”.

The American way. När soccer inte är soccer utan real football. Och när Arsenal-familjen alltid är större och starkare än minnet av en förlust mot Liverpool.

//Jeppe

Arsenal-Liverpool 2011 (av CS)

Arsenal-Liverpool. 20 augusti 2011. (ursprungligen postat måndagen den 5:e september 2011 på gamla bloggen)

Känslan man har i sin kropp när man vet om att man ska åka iväg till London för att se på Arsenal behöver jag väl knappast förklara. Även om ni aldrig varit iväg på en match i England så kan ni säkert föreställa er hur det känns när det börjar närma sig, kan bara jämföra det med hur det kändes när man var en liten pojk och julafton närmade sig.

Fredagen börjar med att man går upp runt åtta och tar sig till ”GBG City Airport” (ler alltid lite när jag hör det ordet/meningen) för att ta det vanliga 10:10 flyget till Stansted. Så fort planet landat så vill jag bara springa av för att ta mig till passkontrollen så fort som möjligt så att jag slipper stå i kö med alla italienare och spanjorer som landat samtidigt. Inte för att jag har nått emot sydeuropéer men att stå i kö upp till 45min längre är inte att föredra när man bara har North Londons pubar i sina tankar.

Det tar ca 30min med Stansted Express till Tottenham Hale där jag går av för att ta Victoria Line ner till Highbury/Islington station som jag alltid brukar gå av på för att ta mig till det hostel jag bor på. Att komma upp ur tunnelbanan på Holloway Road är alltid en enorm känsla, tempot, människorna, trafiken, lukten, Det är inte som att gå av på Mariaplan precis. Jag åker direkt till mitt hostel och kastar av mig bagaget för att ge mig ut i denna djungel av betong, NORTH LONDON!

Resten av denna första dag går ut på springa runt på favorit pubar i området för att känna av stämningen och att kanske bli lite … ursäkta ”jävligt berusad”, jag gillar att bli det ibland. Kvällen avslutas med att jag sitter med tre Islingtonbor jag just träffat inne på en pub som imponerade av att jag åkte från Sverige för att se på Arsenal berättar för mig om deras ungdoms år och hur dem planka in på Highbury under grindarna för att kunna se på sitt favoritlag spela. Medan mina öron glödde av förtjusning så tror jag att jag bara betalade för en enda runda öl och blev bjuden på väldigt många fler av dessa äkta Gunners, man kan ha det sämre!!

MATCHDAGEN börjar med att jag kryper sakta in i duschen för sen gå till Emirates Stadium och inhandla dagens matchutstyrsel som blir en av Arsenals träningströjor för 30£, vilket jag glatt betalar. Direkt efter det går jag genom Aubert Park för att ta mig till Blackstock Road där min favorit pub innan och efter matcherna ligger,” THE GUNNERS PUB”. Puben är redan full och klockan är bara elva. Jag går omkring för mig själv och lyssnar på folk och njuter av stämningen innan jag tar och ställer mig vid ett av biljardborden och avslutar min första öl. Det tar inte lång tid förrän en holländare kommer fram till mig och frågar om sin plats på Emirates som han blivit tilldelad.

-is this a good place to be?? Frågar han,

-come again!? Svarar jag.

-is this where the Arsenal fans are??? Frågar han med sin roliga dialekt.

-The entire arena is Arsenal fans! Svarar jag med ett leende.

Han ler tillbaka samtidigt som hans kompisar skrattar och höjer sina glas mot mig.
Resten av tiden på puben innan matchen så försöker jag höra något om vad folk tycker om inledningen av serien, inte bara matchen mot Newcastle men om truppen, hela grejen med Wengers ovilja av att handla nya spelare, att Fabregas har gått och att kanske Nasri är på väg till City. Inget sägs som är värt att komma ihåg, folk är bara glada och taggade över den första hemmamatchen för säsongen och att möta Liverpool. Jag går mot arenan med ett härligt raskt tempo samtidigt som jag undrar om jag hade hunnit med en öl till.

När jag kommer in på arenan så är det som vanligt, en jävla massa folk överallt och köer till allt som är viktigt just då, typ öl och toalettbesök. Jag går genast och sätter mig eftersom matchen börjar om tio minuter. Jag tänker inte säga något om matchen för jag gissar att ni såg den på tv, men det enda som jag vill påpeka är att när Nasri´s namn ropades upp så hejade halva arenan och resten buade åt honom, jag var en av dem som buade. Om några av er som läser detta tycker det är fel så får ni tycka som ni vill, jag har svårt för gubbar som inte kan vara 100 % trogna mot sin klubb.

Matchen slutar 0-2. När domaren blåser av matchen så sitter jag kvar en stund och inser att jag ännu en gång upplevt att Arsenal förlorat på hemmaplan när jag är där. Fort så tar jag mig från Emirates i regnet samma väg som förut till Gunners Pub. Stämningen är ganska låg, inte heller lika mycket folk som det var innan. Jag tar mig ut på innegården som puben har för att reflektera lite. Jag hamnar i en diskussion med några fans i 40-årsåldern om vad som gick snett. Ingen menade att Arsenal gjorde en dålig match! TVÄRTOM!

-Vi kan inte göra bättre ifrån oss med våran trupp!
-Vi spelade bra till utvisningen kom!
-Jag är nöjd med vad Arsenal presterade idag!

Så lät det. Det enda folk skyllde på var att vi inte handlat in några nya spelare. Att de var oroliga över Arsenals klena handlingskraft vad gäller spelarinköp. Det var Iförsig en kille som tyckte att det inte fanns någon anledning att oroa sig … än! Det har ju bara gått två matcher sa han, allt kan hända! Själv delade jag inte hans optimism. Han var den enda som jag pratade med under denna resa som inte klagade på att det inte skett några stora spelarinköp. Det roliga var att den absolut första sången som börjades sjunga inne på puben efter matchen var ”SPEND SOME FUCKIN MONEY!” Jag sjöng med! Den unga optimistiska killen klappade mig på ryggen senare och tyckte att jag var modig som tog mig heeeeela vägen från Sverige till London för att se Arsenal.

-Youré a proper gooner mate! (känns alltid gött att höra)

Efter samtalet så började ett live band spela inne på puben! Ett band som ni alla vet vilket eller har hört förut, The Away Boys! Fy fan vilka sköna gubbar. Nu steg temperaturen inne på ” the Gunner Pub”, Inte en jävel verkade bry sig om förlusten. Alla sjöng med till låtarna som spelades som alla måste ha hört hundra gånger förut! Jag måste säga att efter en timme in på spelningen så kändes det som vi vunnit matchen! Stämningen var på topp som den bara kan bli i England! Jag hängde kvar på ”The Gunner ” några timmar till innan jag fortsatte till ”The Bailey” på Holloway Road där jag på mitt korståg mot nykterism inhandlade ett gäng öl till innan jag besluta mig för att avsluta denna kväll med att häva i mig mat från en känd Amerikansk restaurang.

Kvällen hade gett mig en massa intryck som jag var helt säker på att jag inte skulle komma ihåg men som tur var gjorde. Allt som allt så kan jag sammanfatta denna dag med två meningar…. ”SPEND SOME FUCKIN MONEY” och ”il have a pint love!”.

Det var förvånande att se så många som hade på sig Liverpool matchtröjor i Islington nästa dag. Jag brydde mig inte så mycket, det är ju ändå Englands mest populära lag. Jag gratta till och med en Liverpool supporter till segern, självklart med åtta öl i mig.
Resten av resan gick ut på att shoppa loss till vänner och bekanta och att snabbt glömma matchen. Men en sak är säker, jag lär ju inte glömma denna resa på ett tag. Jag kan inte förklara hur jävligt roligt det är att åka och kolla på sitt favoritlag i England. Man får uppleva något som vi är ljusår ifrån i Sverige … tyvärr. Jag bestämde mig genast att börja planera nästa resa när jag kom hem som om ni har otur får läsa om på denna blogg igen.

Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel eller grammatiska fel som uppstått under denna avhandling.

Vänliga gooner hälsningar!
SPEND SOME FUCKIN MONEY!!
Christian Spjuth

Helgen v.34 (av Clas)

Helgen v.34 (postad på gamla bloggen 2011-08-30)

Helgen började i strålande stil. Efter att ha mött upp Världens Bästa Larsson på Plain Kitchen begav vi oss ut i fredagskvällen på äventyr. Vilket bland annat resulterade i borttappad jacka och huvudvärk på lördagen. Succé. Dock inget att lipa över, utan bara att kavla upp ärmarna och ge sig på det igen. Lördagen spenderades något lugnare men med tankar om Arsenal och den kommande säsongen snurrade i huvudet. Hur fan ska det gå, helt enkelt?

Sen kom söndagen. Söndagen med stort S, som skulle komma att belysa allt det vi varit ängsliga för och suttit och mumlat om under Silly Season. Det visade sig var män mot pojkar. Varenda svag yta vi hade i truppen blev ordentligt blottlagd och det var bara att bita i kudden medan Man U gjorde vad dom ville med oss.

Någonstans i den förtvivlan som uppstod blev det nästan komiskt mot slutet. Jag tänkte att kanske var det inte ful-grogg på kaustiksoda som var lösningen. Kanske är det så att alla äntligen ser det vi talat om länge – ett kraftigt decimerat lag som är långt ifrån sina forna glansdagar. Nu ska vi inte glömma vilka det var vi mötte förvisso. Mästarna, och i en sagolik form på sin egen arena dessutom. Arsenal gjorde trots allt två baljor på Old Trafford och det hade inte varit fy skam om det inte vore för dom där andra åtta som jag bara vill förtränga.

Förra säsongen var lArsenal länge aktuellt för flera titlar. I år är jag rädd att det blir strid om en sjätteplats som bäst. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Wenger. Jag tror helt klart att han är och har varit rätt man för laget, men blir fundersam över att han inte värvar färdiga spelare. Jag skulle tro att vi alla delar dom tankarna. Karln har ju dessutom en miljard till förfogande just nu. Vad ska han lägga den på annars? Arenan? Jag har ingen koll alls på mr Korea och förhoppningsvis blir han en viktig och relevant kugge i maskineriet. Men det är mer i den motorn som måste ersättas just nu.

Den enda ljuspunkten jag såg var Szczesny. För även om han släppte in åtta baljor och gjorde några misstag så såg åtminstone jag storheten i honom. Grabben har nyss fått fjun på läppen, men lyckas tvinga fram leenden och stå rakryggad när det är som allra värst. Det är en världsmålvakt in the making, mark my words.

Om man bortser från att min arbetsplats undrade när Arsenal börjat spela hockey apropå siffrorna, samt en massa mjugga leenden och blickar från diverse löst United-folk så har det faktiskt varit en helt ok måndag. Den där blöta filten av äckel och ilska som någon slängde över mig igår (söndags) börjar sakta lätta. Två starka köp till Wenger och jag är med dig igen. Då börjar vi om och kan blicka framåt. För en sak är säker – hur mycket kritik jag än häver ur mig så är det här klubben för mig.

Vi ses nästa match grabbar, simma lugnt.

/Clas