Olas blogg (av Ola)

Jag har fått äran att dela med mig en bit till er och i denna lilla fundering i textform kommer ni få läsa om kristendom, Simpsons, en 13 årig pojke med Alan Smith på ryggen, chill med John Hartsson och självklart en del om Arsenal också. Jag vet inte riktigt själv hur jag fått ihop allt och jag förstår ni undrar det samma. Det får vi ta reda på nu.

Min första fundering på ämne blev en liten historia om egna upplevelser och Arsenal. Ganska självklart ämne, men efter att ha läst tidigare gästbloggare så känndes det som om jag inte riktigt kunde bräcka dessa, då de verkligen levererat känsla genom texten, samt att lite annat kanske kunde vara intressant att läsa om.

Vi Arsenal fans har en lite i en annorlunda situation just nu. Med 4 poäng efter fem matcher och nyss en förlust mot Blackburn. Vissa vill jämföra den med Liverpools resa de senaste åren, men det känns inte riktigt som om vi är i samma utgångsposition. Arsenal har denna säsongen sålt två av sina fixstjärnor (det hade inte pool), från början införskaffades egentligen ingen alls men tillslut blev det en lite gedigen skara av nyförvärv. Fler än vanligt, men lika mycket för sent som vanligt. Nu står vi här med en trupp som är annorlunda, och framförallt inte ihopspelad än. Hela situationen denna sommaren har dock splittrat oss fans och bildat två större grupper. Dessa grupper har funnits tidigare men nu är det snarare jämnt antal mellan dem, än som tidigare då en var i klar majoritet. Vi kommer dock till detta senare.

Låt oss börja med att gå tillbaka i tiden. Året var 1995 och Arsenal hade träningsläger i Kungsbacka. Min far hade sedan länge skolat in mig i Öis och Arsenals färger på respektive marknad och fått mig att följa dessa lagen på Gamla Ullevi eller via TVn. Självklart hade jag inte lika stor koll på den tiden men jag visste att laget vart lite som jojjo i serietabellen. Nu var det dock dags för ny säsong med en större satsning, inte bara uppladdning i Kungsbacka utan även Denis Bergkamp samt David Platt hade köpts in. Mitt under träningslägret står en 13 årig pojk med Alan Smith tröja på ryggen, eller mitt under träningslägret var det kanske inte då det var kväll och utanför hotellet spelarna bodde på. Pojken blev inbjuden in på restaurangen av ingen annan än John Hartson, väl där inne satt de i soffan tillsammans och bläddra i pojkens gunners magasin. Det slutade med att hela laget skrev lite autografer under bilder och texter som passade, och även lite skratt när några signerade bilder och texter helt utan relevans. Ni kan förstå att pojkens Arsenal intresse blev ganska odödligt. Sedan dess har denna grabb vart på Highbury både för en första och en sista gång, han har vart på Emirates och bland annat sett en dansk skalle nicka in 2-1 mot spurs samt vart i Australien och kramat okända människor på en pub 06.45 när Fabregas dunkar in 1-0 borta mot Milan i Champions League. Denna pojken är skribenten för denna text och vilken av dessa historier kunde i sig bildat en liten text för denna blogg.

piff_puff
Ola ”Piff” Öberg, Stefan, Tobbe och David ”Puff” Andersson
på gamla Champs.

Nu blir det istället om relgion. Har jag tappat förståndet och blivit galen? Det kan mycket väl vara så efter denna säsongsinledning, men det finns lite tanke bakom allt. Ett av mina favoritavsnitt, för att inte säga mitt absoluta favorit, av Simpsons heter The Father, The Son and The Holy Guest Star. För er som gillar Simpsons, eller liknande, och inte sett detta avsnitt gör det direkt! Hela avsnittet är fantastiskt skoj och behandlar en del religionsfrågor, med grund av bråket mellan Protestanter och Katoliker. De två största delarna av religionen Kristendom. De grundar sig helt enkelt på samma tro och grunder men de små skillnader, relativt jämfört med likheterna, har lett att bråk och oroligheter. Det går inte annat än bara skratta åt hela episoden, där slutet samanfattar en hel del. Två arméer står framför varandra och generalerna utbyter följande fraser:

-We believe that Gods last prophet, Bart Simpson, preached the message of tolerance and love

– We believe that the holy bartman preached the message of understanding and peace..

Ungefär så innan kriget bryter ut mellan dem båda.

Och är det inte ungefär där som vi Arsenal fans är lite just nu? Grupperingarna jag pratade om förut står ju för ”Spendera mera och Wenger Avgå” och ”In Arsene we trust”. Trust gruppen har alltid varit större, det vill säga fram till denna säsongen. Det kanske inte är ett krig men det är en splittring av oss fans som numera tagit allt för stora propotioner när man läser genom alla forum. Nu är det mer gnabb och hårda kommentarer mellan fansen än det någonsin varit. I grund och botten är detta som i Simpsonavsnittet, båda grupperna har sin bas i sin kärlek till Arsenal, och båda grupperna vill att klubben ska vara välmående. Det är bara detaljerna som skiljer sig åt. Mina egna ståndtaganden är inte viktiga här, men jag förstår båda tankesättet, utan snarare att vi aldrig ska glömma att vi alla håller på samma klubb. En klubb som inte alltid har varit ett topplag. En klubb som inte alltid kantats av raka framgångar. Men bannemig en klubb som alltid varit vackrast!

Ingen vet hur lagarna inom fotboll kommer se ut i framtiden, om ägandeformer och ekonomi. Ingen vet vart Arsenals pengar spenderas. Men vi alla vet att det är Arsenal som gäller. Och det är detta vi måste minnas oavsett vilken väg klubben tar, titlar eller ej.

Själv står pojken med Alan Smith tröjan numera som en 29 åring med en tröja utan namn, men med truppens autografer på från truppen 2008. Det var då jag kramade okända nere i Australien på en pub klockan 06.45, för att Fabregas gjorde 1-0 borta mot Milan. Eller för att Arsenal med 10 man vände 0-2 till 3-2 borta mot Bolton, och fansen enade sig med en kram. Detta var inga titlar, utan enstaka matcher. Trots allt är det minnen som dessa som ligger mig absolut varmast om hjärtat. Minnen där okända och kända människor förenades av kärleken till en klubb.

//Ola