Ny i Gänget (av John R)

När jag klev in på Champs i Vasastan för snart ett år sedan mötte jag en helt ny värld. Baren var smockfull. Två thailändskor langade skummande ölglas på löpande band och i köket stod en trött tjej med slokande kockmössa och plockade färdigstekta hamburgare ur en glasslåda.

Undangömt i barens högra del låg en litet trångt rum som lyste rött. Väggarna var tapetserade med stora flaggor och Arsenals hemma-kit prydde alla gäster. Det var gräddan av Arsenal Sweden Gothenburg som satt inpressade i de 30 centimeter som skiljde väggen och bordskanten. Min plats var längst bak och längst in. Jag drog in magen för att komma förbi och klättrade över fyra gubbar till min stol.

P1070445
Gästbloggens bloggare John R

Detta var mitt första möte med riktig supporterkultur och jag ska inte sticka under stol med att jag inte var helt bekväm. Till saken hör att jag endast ett fåtal gånger tidigare sett en fotbollsmatch på en bar och då med riktigt nära vänner. Nu satt jag inklämd mellan två för mig då okända män och började fundera på vad jag egentligen gjorde där.

För att få svaret på den frågan måste vi backa bandet. Ända till hösten 2009. På min utbildning gjorde jag en c-uppsats om fotboll i medierna och jag blev såld. Jag har alltid gillat sport men det där brinnande fotbollsintresset väcktes då. Jag skaffade alla sportkanaler jag kunde och såg det mesta.

Förra hösten kunde jag äntligen se engelsk fotboll på mina kanaler och jag gick in i säsongen med öppna ögon. Jag såg alla matcher med storlagen. Gick de samtidigt så spelade jag in dem och såg dem senare. Målet var att se riktigt bra fotboll.

Ungefär samtidigt klev en ny arbetskamrat in på TV4 i Trollhättan. Han hette Jesper Larsson och äntligen fanns det någon jag kunde prata sport med. I Jeppes värld fanns bara Arsenal. För att inte ge honom alltför mycket cred så kan man kanske säga att han ”inspirerade” mig. Han förklarade pedagogiskt varför Arsenal var det enda laget man kunde älska och jag insåg att han hade en poäng. Jag rannsakade mig själv och såg det självklara. Redan tidigare var Arsenals matcher de enda jag aldrig missade och Arsenal var det laget som spelade överlägset finast fotboll. När jag såg andra lag spela sket jag oftast i vem som vann, bara matchen var bra. När Arsenal spelade jublade jag vid varje mål och svor vid varje insläppt. Så jag gjorde helt enkelt det enklaste valet jag gjort i mitt liv.

john
John på Bolton matchen @ Plain Kitchen

Några månader senare satt jag där på Champs och gjorde ett Glorydays-quiz och insåg hur lite jag visste om mitt lag. Fast sju av tolv rätt är ju inte så illa pinkat av en nybörjare som egentligen hade behövt googla George Graham. Och när vi sedan tillsammans skrek och jublade och drack öl så var jag fast.

En träff blev två och blev flera och nu står matchträffarna spikade i kalendern så gott som varje vecka. Även om jag inte har en lika gedigen Arsenalhistoria som många andra så känner jag mig alltid lika välkommen. Och inte en enda gång i den berg- och dalbana mellan glädje och smärta som det innebär att älska ett lag, har jag någonsin ångrat det där valet jag gjorde för ett år sedan.

Det här var en något förkortat version om varför just jag punktligt dyker på Plain med jämna mellanrum. Lite nyfiket efterlyser jag nu er historia. Ta ett par minuter och skriv en kommentar så jag får veta hur det kommer sig att det är just du som sitter där vid bordet bredvid mig med en öl och delar min glädje och ibland min frustration.

Eller kanske är din historia nästa gästblogg? Vad vet jag…

John Robertsson 29/9 2011