Reseberättelse ifrån medlem Dennis Andersson

Hej alla!

Visst tycker vi alla att det är lite segt med landslagsuppehåll och inget Arsenal! Men detta är också ett bra tillfälle att drömma sig tillbaka och njuta av alla bra stunder vi har haft tillsammans med Arsenal! Här är vår medlem Dennis Anderssons historia ifrån 1977 (40 år sedan!!) då han åkte över för att njuta av vårt älskade Arsenal! Ta en stund denna helg då det inte är någon match och njut av denna historia!

London 1977
Hej på er alla Gooners! Jag tänkte ni skulle få åka med till London, en resa som jag och en kompis gjorde i december månad 1977. Jag heter Dennis Andersson, är pensionerad brandman sedan 2 år tillbaka och kommer från Trollhättan. Mitt fotbollsintresse, särskilt för engelsk fotboll, började väl som för alla andra som är födda på 1950-70 talet med tipsextra på lördagseftermiddagarna. Där fick man oftast följa lag från midlands, dvs Wolves, Stoke mm. Det berodde på något avtal man hade för att över huvudtaget få visa engelsk fotboll. Den tidens reklam var när man visade travet i halvtid, då kunde man passa på att pinka. Det var kul och lite annorlunda på den tiden. Det var inte snack om och fanns inte värmeslingor under gräset. Planerna kunde vara allt från leråkrar till stenhård tundra aom liknade planer.

Mitt intresse för Arsenal kom i samband med att vi tog ”the double” 1971. För min del var det nog egentligen inte att vi vann som var det viktiga, utan en viss ung kille vid namn Charlie George som var så jävla fräck (i mitt tycke). Han var långhårig med nedkavlade strumpor och var dessutom en jäkligt bra fotbollsspelare. Det var han som avgjorde cupfinalen. När man på den tiden som grabb spelade ”2 mål” så ville man vara Charlie George. Det gick så långt att jag vägrade klippa mig, men farsan drog mig till Englunds frisörsalong på Trollgatan i Trollhättan och sen såg man ut som de flesta ungar på den tiden, snaggat runt om men en lugg som gick jämns med ögonbrynen.

År 1973: ”It never rains in southern California” med Albert Hammond spelades flitigt och jag gick i nian. Då fick jag och en kompis för oss att åka till London och se på fotboll, vi var bara 15 år. Fattar än idag inte hur våra föräldrar släppte i väg oss, men hursomhelst åkte vi båt från Göteborg, Tor Anglia, till Immingham och sedan buss ner till London. Claes, min kompis, är en hängiven Wolves-supporter men ingen av oss skulle få se våra favoritlag. Grejen var den att vi åkte på sportlovet och då spelade bara Spurs mot City så det fick bli den matchen och om jag minns rätt vann City med 3-2. Efter den resan blev jag frälst av/på London och det var båtresor dit som gällde. Jag minns att första resan 1973 kostade 275 kr. Det låter billigt, men i dagens penningvärde är det ca 1700 kr.

Året är 1977 och jag skulle rycka in i lumpen i januari 1978, så min tanke var att hinna se en match på plats i England innan plikten kallade. Jag kollade med en annan kille, Tobben från Vänersborg, (ett QPR-fan ut i fingerspetsarna) om han hade lust att hänga med. Det ville han, på ett villkor nämligen att vi tog flyget. Jag fixade matchbiljetter till Arsenal-Leeds Utd lördagen den 10 december via resebyrån i Trollhättan och biljetterna kostade 1,5 pund (i dagens penningvärde ca 130 kr). Det fanns en liten oro från året innan, då jag också var där, och samma match blev inställd pga kyla och vi fick lomma hem till hotellet igen.

Oktober 1977 invigdes Landvetters flygplats, innan dess flög man från Torslanda International airport, så vi kände oss lite som pionjärer när vi lyfte mot London Gatwick där vi landade 8 december 1977. Samma eftermiddag checkade vi in på Hotel Henry VIII (40 år senare finns samma hotell kvar!). Jag ser det fortfarande framför mig, 2 oövervinnerliga 20-åringar i en världsstad på 70- talet med Carnaby street, Picadilly Circus och diskoteket Tiffanys vid Picadilly. Efter vi hade checkat in på hotellet och efter några stabila groggar ( på den tiden drack man grogg) begav vi oss upp till Highbury för att kolla läget och eventuellt handla något i shopen. Den var inte större än ett normalt vardagsrum. Ni som har varit på Highbury någon gång vet ju att då låg huvudentren med kansli och omklädningsrum på Avenell Road. Då på 70-talet var det inga större säkerhetspådrag om det inte var match. Så vi klev in där och möttes av en byst av Herbert Chapman. Jag är säker på att det är samma byst som nu står på Emirates, han stirrade lite undrande på oss och undrade säkert vilka vi var? När vi stod där i, kan man kalla det för foajen?, så hörde vi röster från våningen ovanför (och där stod det faktiskt No Entry i trappan upp) men vi stod kvar och ner kom dom en efter en, ja hela laget som skulle möta Leeds på lördag. Vi bara häpnade, är det sant? ( Tobben tyckte i efterhand att det där var väl inget märkvärdigt, men jag vet att han ljög). Ner kom Jennings, Pat Rice, Super Mac, ja hela jävla laget! Helt osannolikt! Utav någon anledning hade jag köpt ett programblad i shopen från en tidigare match och det hivade jag fram för att samla autografer. Det var inga bekymmer, alla skrev utan några som helst protester eller divalater. En kul grej fick jag se senare när jag bläddrade i programbladet och det var på mittuppslaget, där man hade gjort ett reportage om Pat Rice och där hade han skrivit ”Good wish”//Pat Rice. 35 år senare har han varit hjälptränare i Arsenal. Jag har faktiskt kvar programbladet.

Trots att det skulle spelas ligafotboll på lördagen så möttes Arsenal-West Ham i en ungdomsmatch som vi bevittnade live på Highbury på torsdagskvällen. I Arsenal spelade en ung gosse vid namn Mark Helley och han spåddes en lysande framtid, Mark värvades från Petersborough 1976. Matchen slutade 1-1 och av Mark Helley syntes inte mycket. Han gjorde 13 starter och 7 inhopp, mäktade med en strut i A-laget innan han såldes till Northampton 1980.

Lördag 10 december, matchday, och tidningarna fylldes av statistik och lögner som mest handlade om hur Willy Young i Arsenal och Peter Lorimer i Leeds ska döda varandra.

Arsenal Line up against Leeds Utd December 10, 1977.

Pat Jennings.

Pat Rice. David Price. Willy Young. David O´Leary. Sammy Nelson

Alan Sunderland. Liam Brady. Graham Rix.

Malcom ”Super Mac”Macdonald. Frank Stapleton.

Jag minns att det var 41000 åskådare på plats och som de flesta känner till så var den tidens fotbollsmatcher lika med hulliganer. Den här matchen var inget undantag. Det fightades friskt på väg mot tunnelbanan både före och efter matchen men vi klarade oss utan att bli ihjälslagna av galna Leedssupporters. Hur gick det då i matchen mellan Willy Young i Arsenal och Peter Lorimer i Leeds? Tror att den slutade oavgjort. Med dagens regelverk hade nog båda varit utvisade efter 5 minuter. Matchen var väl ingen höjdare, Leeds tog ledningen genom Gordon McQueen men Willy Young kvitterade. Så 1-1 blev slutresultatet och båda lagen var säkert nöjda.

Tillbaka på Henry VIII för lite vila och för att grogga upp sig lite. Londons uteliv väntade, 70 talets vida byxor, platåskor, och långt hår och på diskoteken spelades musik när den är som bäst. Fram på nattkröken när allmänna kommunikationer slutat att gå var det taxi som gällde om man nu fick tag i någon. Så blev det för oss, vi fick ingen taxi, men svarttaxi fanns ju redan på den tiden, så det var så vi träffade en go gubbe. Han var svart och hade hår som en av ”bröderna fluff”. Han gled upp ljudlöst i en Ford Escort och riktigt viskade fram taxxxxi? Och eftersom inga tunnelbanor eller bussar gick och alla andra taxibilar verkade upptagna så sa vi ”yes why not”? Vi knödde oss in i Forden, jag i bak och min långe rödhårige kompis i framsätet, och ni ska veta att det såg kul ut. Vi berättade vilka vi var och vad vi hade gjort och då drog han fram ett fotoalbum han hade i handskfacket och visade foton från en Arsenalfest där han själv satt mitt bland flera spelare. Det var inga papparazzibilder utan vanliga typ familjekort. Hur han hamnat där fick vi aldrig någon förklaring på och betalt för taxiresan ville han inte höra talas. Gooners go for free avslutade han resan med.

Hoppas någon känner igen sig för det har ju onekligen ändrat sig en del de senaste 40 åren. Och för er som inte var med på den tiden så kan jag bara beklaga för det var faktiskt roligare då.

Dennis Andersson 40 år av Engelsk fotboll

Har ni själva en Arsenalrelaterad upplevelse utöver det vanliga så hör gärna av er till styrelsen@arsenalgoteborg.se

Trevlig helg!

Oh to be a gooner!

Ep. 25- Resepodcast: West Ham (with Claude)

Avsnitt nummer tjugofem av Arsenal Göteborg Podcast är ett speciellt avsnitt. För första gången görs en längre inspelning i London. Gäster är Oscar, Tobias, Peter, Jocke och Claude från Arsenal Fan TV.

ENG: Episode number twenty five of Arsenal Gothenburg podcast. For the first time ever the podcast is recording a full episode in London. We are joined by Claude from Arsenal FanTV.

Här hittar ni podden/Here’s the podcast:

Podomatic

iTunes

Acast

Familjen (av Mats Turner)

Familjen (postat ursprungligen fredagen den 7:e oktober 2011)

Att vi påverkar de närmaste i vår omgivning för att vi håller på ett fotbollslag eller jag kanske ska säga är hängivna The Gunners är nog ganska självklart, men tänker vi på det?

Jag heter Mats och kommer ifrån Karlskrona, jag jobbar i Göteborg men har familjen kvar i sydost. När jag började jobba här uppe så var jag tvungen att hitta någonstans att kolla fotboll, som jag brukar så tar jag mig en promenad och kollar ifall det finns några trevliga ställen förutom dom klassiska som O´Learys m.m. Så när Arsenal skulle möta Ipswich i ligacupen den 25 jan så hamnade jag av en ganska stor slump på en sidogata där det fanns ett ställe som hette ”The Champs”.

IMGP0678

Jag var där tidigt och började snacka lite och blev då informerad att det brukade vara massa Arsenal-supportrar där. Trevligt tänkte jag och när folket började droppa in så gick jag givetvis in och frågade ifall en vilsen själ ifrån Karlskrona fick leka med dom stora grabbarna. Därför är jag med er nu och stöttar det laget som finns i mitt hjärta!

För mig har det alltid varit självklart att när Arsenal spelar så ska jag kolla, det spelar ingen roll om någon redan sitter framför tv och kollar något annat. Det kan vara så att vi ska på middag, ”men det går ju inte Arsenal spelar då och det måste jag kolla”. Min äldsta dotter märker detta tydligt för hon missar sina favoritprogram när det är Champions League kvällar, nu planerar hon redan innan att hon kan kolla hos grannen eller liknande. De andra i familjen vet att då är det massa gott att äta och ingen får störa när fotbollen börjar.

bild2

Jag hade tidigare alla sportkanaler som man kunde komma över, fullt på Canal+ och fullt på Viasat med tvillingkort på båda så att det fanns fler tv-apparater som visade fotbollen, det blev en aning dyrt och när Viasat köpte rättigheterna till PL så kunde jag göra mig av med Canal+ och spara en hel del i månadskostnad, så numera har jag bara en tv med Viasat.

Min sambo är fullt medveten om det här begäret och följer gärna med som en del av er vet när vi ska kolla fotboll på Plains eller som tidigare The Champs. Hon är så medveten att hon t.o.m. hittade en resa så hon kunde hänga med till London för att se Arsenal spela.

bild3

Två av mina söner är fotbollsälskare, dom spelar och älskar verkligen det. När dom inte tränar eller spelar match med sitt lag så spelas det i trädgården, så fotbollsmål var man tvungen att fixa. Dom har också av någon konstig anledning knutit AFC till sig och det är det laget som gäller, där vill dom spela när dom blir tillräckligt gamla, ”kan vi inte flytta till London så att jag kan börja spela i Arsenal” frågar dom mig. Om det är jag som påverkat dom är självklart, men faktiskt ganska omedvetet, dom ser att jag håller stenhårt på Arsenal oavsett och det är alltid fotboll på tv, samt att jag ofta går omkring till vardags med kläder som det finns ett klubbemblem eller en pin på, klart dom blir påverkade, sen har man köpt ett och annat plagg till dom dessutom

En kille som jobbar på en av grabbarnas skola och har ett annat lag i sitt hjärta ropade på honom ”Tjena August” varav min grabb svarade ”Arsenal är bäst” och detta var nu i år, det spelar ingen roll hur det går för Arsenal för dom håller på dom oavsett. Som när dom kaxigt tar på sig nya hemmatröjan efter Tottenham-matchen för att ha på sig i skolan bland alla medgångssupportrar till övriga lag.

bild4

Den minsta grabben har inte riktigt kommit in i det där med fotboll förrän nu i år, men han blir givetvis blir påverkad av sina äldre bröder, så nu är hans önskan att också få Arsenal kläder. Häromdan så kom medlemskorten hem och där fanns ett med hans namn, jag gav det till honom och han sken upp när han såg namnet tillsammans med Arsenal Sweden och sa ”får jag också följa med och kolla på Arsenal nu”.

Så en dag så bokade jag en resa till London för mig och den äldsta av grabbarna – Isaac. Jag frågade han om han ville hänga med och kolla fotboll i London, svaret behöver jag nog inte säga så mycket om. Det året så önskade han sig bara pengar i julklapp av alla så han skulle kunna handla matchtröjor och allt annat i Arsenalbutikerna. Glädjen var enorm, även hos mig för nu skulle jag ta med honom dit och introducera honom i live-fotbollens heliga land och presentera honom för Kings of London.

Arsenal station

Resan blev lyckad och han fick nog uppleva mycket som många inte gjort som varit över flera gånger. Efter att i ha tillbringat flertalet av timmarna av de första två dagarna i London på The Armoury så var det matchdag, den 19 dec Arsenal vs Hull. Vi gjorde oss redo för match, men innan matchen så var vi tvungna att känna av stämningen på Holloway Road. Vi gick till The Rocket som ibland har öppet innan matcherna för Arsenalsupportrar enbart (inga fotbollsturister är välkomna).

Jag snackade lite med grabbarna i dörren för att kolla så det var ok att sonen hängde med in, det var inga problem men så frågade han. Ska ni inte komma på julfesten efter matchen? Jag konfererade lite med Isaac och han tyckte det var ok. Väl inne så träffade vi några kompisar från Sverige och Norge som vi slog följe med till arenan och som också skulle gå på julfest sen.
Efter en 3-0 seger över Hull så gick vi tillbaka till The Rocket och där stod mat och dryck uppdukat att ta för sig och det visade sig att det var ett gäng som heter The Away Boyz som lirade hela kvällen Trötta men glada tog vi oss tillbaka till hotellet innan det blev allt för sent.

Det var min sons första resa till London och Arsenal och ni kan säkert förstå att om några år så skriver säkert han här i bloggen om sina upplevelser och kärlek till klubben. Det har blivit fler resor och den näst äldsta har också varit med, och snart är det dags för den yngsta att få följa med pappa och storebröderna på fotboll på The Emirates.

//Mats Turner

Arsenal in NYC (av Jeppe)

Arsenal i NYC (ursprungligen postat söndagen den 18:e september 2011 på gamla bloggen)

”This was the best thing that could happen” sa Kurtis Powers och la armen om mig. Jag undrade vad fan han menade med det. Sedan skickade han över en öl och förklarade sitt sätt att se på saken. The American way. Men vi tar det från början.

Polissirener hörs dygnet runt i New York City. Likaså tutorna från tusentals gula taxibilar. Ni fattar. Ni har förmodligen upplevt det. Antingen på plats eller på film. Men när de vita gardinerna drogs åt sidan just den här morgonen och utsikten över 7th Avenue än en gång avnjöts så var hjärtat egentligen någon helt annanstans. I London. På Emirates. Klockan var strax före sju på morgonen lokal tid och jag var trött som fan. Men laddad.

Just den känslan, det där med att enbart fokusera på en fotbollsmatch i Europa när man är i New York, trodde jag var rätt ovanlig i The Big Apple. Men då hade jag ännu inte anlänt till The Blind Pig.

När taxibilen svängde in på East 14th Street såg jag och min vän Mårthen, sällskapet på resan, de vackra flaggorna på håll. Längs med en fasad hängde Arsenal-fanor. Och femtio meter bort kom sju personer gående med världens vackraste tröjor. De röda med vita ärmar. Klockan var nu strax före halv åtta på morgonen och även om staden aldrig sover så kändes det som att den egentligen inte riktigt vaknat till liv. Eller så var det bara jag.

En stund senare sitter vi vid ett bord och beställer in frukost och öl. 07:45 AM var det matchstart. Men redan före matchen var stället nästan fullt. Och när vi trodde att folket på plats, alla dessa härliga Gooners, skulle härstamma från de brittiska öarna visste vi inte hur fel vi hade. Det här var kort och gott amerikaner, äkta jävla New Yorkers, som upptäckt ”real football”, och som kunde fler ramsor än jag ens visste fanns. Även om vissa var bekanta.

När ena sidan av stället ropade ”Arsene Wengers red and white army!” svarade andra sidan omgående ”We hate Tottenham!”. Jag var hemma. I världens bästa stad höll folket låda för att supporta världens bästa fotbollslag. Livet var perfekt. Skitsamma vad klockan var.

Sedan gick det som det gick. 0-0 i halvtid och oro över det dåliga spelet. Samtidigt hyllades Frimpong för sitt respektlösa och inspirerande sätt att dittills genomföra sin första stora match för Arsenal. Jag hade dagen till ära för första gången på mig min sprillans nya Vermaelen-tröja köpt i the Armoury två veckor tidigare. Denna matchades av en Arsenal Sweden-halsduk. Det var så han förstod vem jag var – Kurtis Powers – Reines motsvarighet i New York. Vi hade haft lite kontakt på Facebook under någon vecka då jag sökte det bästa stället att se Arsenal på. Han kom fram och tjöta och var en riktigt trevlig Gooner. Såklart.

Andra halvlek har ni säkert glömt. Även jag. För allt det där hände ju egentligen under de där tre första omgångarna som aldrig existerat. Men i stora drag, i den där andra omgången som aldrig existerat, så blev Frimpong utvisad med tjugo minuter kvar. Med kvarten kvar hjälper vi Liverpool att göra 0-1 och en stund senare punkterar de matchen. På förhand hade jag sett en poäng som en bonus då vår trupp egentligen inte var en trupp på den tiden. Men när vi ändå var så nära… fan också.

Det var med den besvikelsen vi var på väg att lämna Blind Pig. Jag ville bara hem och sova. Det var då Kurtis dök upp igen.

IMG_2364
Kurtis Powers och Jeppe

”This was the best thing that could happen”. Han sa något om att nu måste Wenger och styrelsen inse att vi inte räcker till. Att vi just nu inte är en titelutmanare som vi länge var i fjol. Att vi måste ersätta spelare och förstärka vår trupp snarast. Han sa att när det blir så här, när besvikelsen är som störst, då ska man inte gå hem och lägga sig och deppa. Det är då man ska stanna kvar två timmar, dricka öl, och komma över det tillsammans. Som en familj.

Så när de där ölen dracks och jag köpt ett par t-shirts och muggar till Reine och Bula var det givet att ge honom min Arsenal Sweden-halsduk. Kurtis tackade med en stor kram, berömde halsduken som han tyckte var sjukt snygg och stilren. Han tyckte om att motivet var den gamla kanonen och visade stolt upp den för sina fellow NYC-Gooners. Vi hann bli rätt fulla där under ett par timmar på förmiddagen. Familjekänslan blev starkare. Vi hade påmints om att även om det känns för jävligt när det går dåligt för vårt lag så är vi aldrig ensamma. När vi sitter och deppar över skitförluster eller onödigt tappade poäng hemma på Plain i ett regnigt Göteborg så sitter även ett gäng i New York City, i Asien, i Afrika och fan överallt. Vi är långtifrån ensamma.

”We are a family now”.

”We’ve always been”.

”And no matter what we are Arsenal ‘til we die”.

The American way. När soccer inte är soccer utan real football. Och när Arsenal-familjen alltid är större och starkare än minnet av en förlust mot Liverpool.

//Jeppe