Ep. 25- Resepodcast: West Ham (with Claude)

Avsnitt nummer tjugofem av Arsenal Göteborg Podcast är ett speciellt avsnitt. För första gången görs en längre inspelning i London. Gäster är Oscar, Tobias, Peter, Jocke och Claude från Arsenal Fan TV.

ENG: Episode number twenty five of Arsenal Gothenburg podcast. For the first time ever the podcast is recording a full episode in London. We are joined by Claude from Arsenal FanTV.

Här hittar ni podden/Here’s the podcast:

Podomatic

iTunes

Acast

Familjen (av Mats Turner)

Familjen (postat ursprungligen fredagen den 7:e oktober 2011)

Att vi påverkar de närmaste i vår omgivning för att vi håller på ett fotbollslag eller jag kanske ska säga är hängivna The Gunners är nog ganska självklart, men tänker vi på det?

Jag heter Mats och kommer ifrån Karlskrona, jag jobbar i Göteborg men har familjen kvar i sydost. När jag började jobba här uppe så var jag tvungen att hitta någonstans att kolla fotboll, som jag brukar så tar jag mig en promenad och kollar ifall det finns några trevliga ställen förutom dom klassiska som O´Learys m.m. Så när Arsenal skulle möta Ipswich i ligacupen den 25 jan så hamnade jag av en ganska stor slump på en sidogata där det fanns ett ställe som hette ”The Champs”.

IMGP0678

Jag var där tidigt och började snacka lite och blev då informerad att det brukade vara massa Arsenal-supportrar där. Trevligt tänkte jag och när folket började droppa in så gick jag givetvis in och frågade ifall en vilsen själ ifrån Karlskrona fick leka med dom stora grabbarna. Därför är jag med er nu och stöttar det laget som finns i mitt hjärta!

För mig har det alltid varit självklart att när Arsenal spelar så ska jag kolla, det spelar ingen roll om någon redan sitter framför tv och kollar något annat. Det kan vara så att vi ska på middag, ”men det går ju inte Arsenal spelar då och det måste jag kolla”. Min äldsta dotter märker detta tydligt för hon missar sina favoritprogram när det är Champions League kvällar, nu planerar hon redan innan att hon kan kolla hos grannen eller liknande. De andra i familjen vet att då är det massa gott att äta och ingen får störa när fotbollen börjar.

bild2

Jag hade tidigare alla sportkanaler som man kunde komma över, fullt på Canal+ och fullt på Viasat med tvillingkort på båda så att det fanns fler tv-apparater som visade fotbollen, det blev en aning dyrt och när Viasat köpte rättigheterna till PL så kunde jag göra mig av med Canal+ och spara en hel del i månadskostnad, så numera har jag bara en tv med Viasat.

Min sambo är fullt medveten om det här begäret och följer gärna med som en del av er vet när vi ska kolla fotboll på Plains eller som tidigare The Champs. Hon är så medveten att hon t.o.m. hittade en resa så hon kunde hänga med till London för att se Arsenal spela.

bild3

Två av mina söner är fotbollsälskare, dom spelar och älskar verkligen det. När dom inte tränar eller spelar match med sitt lag så spelas det i trädgården, så fotbollsmål var man tvungen att fixa. Dom har också av någon konstig anledning knutit AFC till sig och det är det laget som gäller, där vill dom spela när dom blir tillräckligt gamla, ”kan vi inte flytta till London så att jag kan börja spela i Arsenal” frågar dom mig. Om det är jag som påverkat dom är självklart, men faktiskt ganska omedvetet, dom ser att jag håller stenhårt på Arsenal oavsett och det är alltid fotboll på tv, samt att jag ofta går omkring till vardags med kläder som det finns ett klubbemblem eller en pin på, klart dom blir påverkade, sen har man köpt ett och annat plagg till dom dessutom

En kille som jobbar på en av grabbarnas skola och har ett annat lag i sitt hjärta ropade på honom ”Tjena August” varav min grabb svarade ”Arsenal är bäst” och detta var nu i år, det spelar ingen roll hur det går för Arsenal för dom håller på dom oavsett. Som när dom kaxigt tar på sig nya hemmatröjan efter Tottenham-matchen för att ha på sig i skolan bland alla medgångssupportrar till övriga lag.

bild4

Den minsta grabben har inte riktigt kommit in i det där med fotboll förrän nu i år, men han blir givetvis blir påverkad av sina äldre bröder, så nu är hans önskan att också få Arsenal kläder. Häromdan så kom medlemskorten hem och där fanns ett med hans namn, jag gav det till honom och han sken upp när han såg namnet tillsammans med Arsenal Sweden och sa ”får jag också följa med och kolla på Arsenal nu”.

Så en dag så bokade jag en resa till London för mig och den äldsta av grabbarna – Isaac. Jag frågade han om han ville hänga med och kolla fotboll i London, svaret behöver jag nog inte säga så mycket om. Det året så önskade han sig bara pengar i julklapp av alla så han skulle kunna handla matchtröjor och allt annat i Arsenalbutikerna. Glädjen var enorm, även hos mig för nu skulle jag ta med honom dit och introducera honom i live-fotbollens heliga land och presentera honom för Kings of London.

Arsenal station

Resan blev lyckad och han fick nog uppleva mycket som många inte gjort som varit över flera gånger. Efter att i ha tillbringat flertalet av timmarna av de första två dagarna i London på The Armoury så var det matchdag, den 19 dec Arsenal vs Hull. Vi gjorde oss redo för match, men innan matchen så var vi tvungna att känna av stämningen på Holloway Road. Vi gick till The Rocket som ibland har öppet innan matcherna för Arsenalsupportrar enbart (inga fotbollsturister är välkomna).

Jag snackade lite med grabbarna i dörren för att kolla så det var ok att sonen hängde med in, det var inga problem men så frågade han. Ska ni inte komma på julfesten efter matchen? Jag konfererade lite med Isaac och han tyckte det var ok. Väl inne så träffade vi några kompisar från Sverige och Norge som vi slog följe med till arenan och som också skulle gå på julfest sen.
Efter en 3-0 seger över Hull så gick vi tillbaka till The Rocket och där stod mat och dryck uppdukat att ta för sig och det visade sig att det var ett gäng som heter The Away Boyz som lirade hela kvällen Trötta men glada tog vi oss tillbaka till hotellet innan det blev allt för sent.

Det var min sons första resa till London och Arsenal och ni kan säkert förstå att om några år så skriver säkert han här i bloggen om sina upplevelser och kärlek till klubben. Det har blivit fler resor och den näst äldsta har också varit med, och snart är det dags för den yngsta att få följa med pappa och storebröderna på fotboll på The Emirates.

//Mats Turner

Arsenal in NYC (av Jeppe)

Arsenal i NYC (ursprungligen postat söndagen den 18:e september 2011 på gamla bloggen)

”This was the best thing that could happen” sa Kurtis Powers och la armen om mig. Jag undrade vad fan han menade med det. Sedan skickade han över en öl och förklarade sitt sätt att se på saken. The American way. Men vi tar det från början.

Polissirener hörs dygnet runt i New York City. Likaså tutorna från tusentals gula taxibilar. Ni fattar. Ni har förmodligen upplevt det. Antingen på plats eller på film. Men när de vita gardinerna drogs åt sidan just den här morgonen och utsikten över 7th Avenue än en gång avnjöts så var hjärtat egentligen någon helt annanstans. I London. På Emirates. Klockan var strax före sju på morgonen lokal tid och jag var trött som fan. Men laddad.

Just den känslan, det där med att enbart fokusera på en fotbollsmatch i Europa när man är i New York, trodde jag var rätt ovanlig i The Big Apple. Men då hade jag ännu inte anlänt till The Blind Pig.

När taxibilen svängde in på East 14th Street såg jag och min vän Mårthen, sällskapet på resan, de vackra flaggorna på håll. Längs med en fasad hängde Arsenal-fanor. Och femtio meter bort kom sju personer gående med världens vackraste tröjor. De röda med vita ärmar. Klockan var nu strax före halv åtta på morgonen och även om staden aldrig sover så kändes det som att den egentligen inte riktigt vaknat till liv. Eller så var det bara jag.

En stund senare sitter vi vid ett bord och beställer in frukost och öl. 07:45 AM var det matchstart. Men redan före matchen var stället nästan fullt. Och när vi trodde att folket på plats, alla dessa härliga Gooners, skulle härstamma från de brittiska öarna visste vi inte hur fel vi hade. Det här var kort och gott amerikaner, äkta jävla New Yorkers, som upptäckt ”real football”, och som kunde fler ramsor än jag ens visste fanns. Även om vissa var bekanta.

När ena sidan av stället ropade ”Arsene Wengers red and white army!” svarade andra sidan omgående ”We hate Tottenham!”. Jag var hemma. I världens bästa stad höll folket låda för att supporta världens bästa fotbollslag. Livet var perfekt. Skitsamma vad klockan var.

Sedan gick det som det gick. 0-0 i halvtid och oro över det dåliga spelet. Samtidigt hyllades Frimpong för sitt respektlösa och inspirerande sätt att dittills genomföra sin första stora match för Arsenal. Jag hade dagen till ära för första gången på mig min sprillans nya Vermaelen-tröja köpt i the Armoury två veckor tidigare. Denna matchades av en Arsenal Sweden-halsduk. Det var så han förstod vem jag var – Kurtis Powers – Reines motsvarighet i New York. Vi hade haft lite kontakt på Facebook under någon vecka då jag sökte det bästa stället att se Arsenal på. Han kom fram och tjöta och var en riktigt trevlig Gooner. Såklart.

Andra halvlek har ni säkert glömt. Även jag. För allt det där hände ju egentligen under de där tre första omgångarna som aldrig existerat. Men i stora drag, i den där andra omgången som aldrig existerat, så blev Frimpong utvisad med tjugo minuter kvar. Med kvarten kvar hjälper vi Liverpool att göra 0-1 och en stund senare punkterar de matchen. På förhand hade jag sett en poäng som en bonus då vår trupp egentligen inte var en trupp på den tiden. Men när vi ändå var så nära… fan också.

Det var med den besvikelsen vi var på väg att lämna Blind Pig. Jag ville bara hem och sova. Det var då Kurtis dök upp igen.

IMG_2364
Kurtis Powers och Jeppe

”This was the best thing that could happen”. Han sa något om att nu måste Wenger och styrelsen inse att vi inte räcker till. Att vi just nu inte är en titelutmanare som vi länge var i fjol. Att vi måste ersätta spelare och förstärka vår trupp snarast. Han sa att när det blir så här, när besvikelsen är som störst, då ska man inte gå hem och lägga sig och deppa. Det är då man ska stanna kvar två timmar, dricka öl, och komma över det tillsammans. Som en familj.

Så när de där ölen dracks och jag köpt ett par t-shirts och muggar till Reine och Bula var det givet att ge honom min Arsenal Sweden-halsduk. Kurtis tackade med en stor kram, berömde halsduken som han tyckte var sjukt snygg och stilren. Han tyckte om att motivet var den gamla kanonen och visade stolt upp den för sina fellow NYC-Gooners. Vi hann bli rätt fulla där under ett par timmar på förmiddagen. Familjekänslan blev starkare. Vi hade påmints om att även om det känns för jävligt när det går dåligt för vårt lag så är vi aldrig ensamma. När vi sitter och deppar över skitförluster eller onödigt tappade poäng hemma på Plain i ett regnigt Göteborg så sitter även ett gäng i New York City, i Asien, i Afrika och fan överallt. Vi är långtifrån ensamma.

”We are a family now”.

”We’ve always been”.

”And no matter what we are Arsenal ‘til we die”.

The American way. När soccer inte är soccer utan real football. Och när Arsenal-familjen alltid är större och starkare än minnet av en förlust mot Liverpool.

//Jeppe

Arsenal-Liverpool 2011 (av CS)

Arsenal-Liverpool. 20 augusti 2011. (ursprungligen postat måndagen den 5:e september 2011 på gamla bloggen)

Känslan man har i sin kropp när man vet om att man ska åka iväg till London för att se på Arsenal behöver jag väl knappast förklara. Även om ni aldrig varit iväg på en match i England så kan ni säkert föreställa er hur det känns när det börjar närma sig, kan bara jämföra det med hur det kändes när man var en liten pojk och julafton närmade sig.

Fredagen börjar med att man går upp runt åtta och tar sig till ”GBG City Airport” (ler alltid lite när jag hör det ordet/meningen) för att ta det vanliga 10:10 flyget till Stansted. Så fort planet landat så vill jag bara springa av för att ta mig till passkontrollen så fort som möjligt så att jag slipper stå i kö med alla italienare och spanjorer som landat samtidigt. Inte för att jag har nått emot sydeuropéer men att stå i kö upp till 45min längre är inte att föredra när man bara har North Londons pubar i sina tankar.

Det tar ca 30min med Stansted Express till Tottenham Hale där jag går av för att ta Victoria Line ner till Highbury/Islington station som jag alltid brukar gå av på för att ta mig till det hostel jag bor på. Att komma upp ur tunnelbanan på Holloway Road är alltid en enorm känsla, tempot, människorna, trafiken, lukten, Det är inte som att gå av på Mariaplan precis. Jag åker direkt till mitt hostel och kastar av mig bagaget för att ge mig ut i denna djungel av betong, NORTH LONDON!

Resten av denna första dag går ut på springa runt på favorit pubar i området för att känna av stämningen och att kanske bli lite … ursäkta ”jävligt berusad”, jag gillar att bli det ibland. Kvällen avslutas med att jag sitter med tre Islingtonbor jag just träffat inne på en pub som imponerade av att jag åkte från Sverige för att se på Arsenal berättar för mig om deras ungdoms år och hur dem planka in på Highbury under grindarna för att kunna se på sitt favoritlag spela. Medan mina öron glödde av förtjusning så tror jag att jag bara betalade för en enda runda öl och blev bjuden på väldigt många fler av dessa äkta Gunners, man kan ha det sämre!!

MATCHDAGEN börjar med att jag kryper sakta in i duschen för sen gå till Emirates Stadium och inhandla dagens matchutstyrsel som blir en av Arsenals träningströjor för 30£, vilket jag glatt betalar. Direkt efter det går jag genom Aubert Park för att ta mig till Blackstock Road där min favorit pub innan och efter matcherna ligger,” THE GUNNERS PUB”. Puben är redan full och klockan är bara elva. Jag går omkring för mig själv och lyssnar på folk och njuter av stämningen innan jag tar och ställer mig vid ett av biljardborden och avslutar min första öl. Det tar inte lång tid förrän en holländare kommer fram till mig och frågar om sin plats på Emirates som han blivit tilldelad.

-is this a good place to be?? Frågar han,

-come again!? Svarar jag.

-is this where the Arsenal fans are??? Frågar han med sin roliga dialekt.

-The entire arena is Arsenal fans! Svarar jag med ett leende.

Han ler tillbaka samtidigt som hans kompisar skrattar och höjer sina glas mot mig.
Resten av tiden på puben innan matchen så försöker jag höra något om vad folk tycker om inledningen av serien, inte bara matchen mot Newcastle men om truppen, hela grejen med Wengers ovilja av att handla nya spelare, att Fabregas har gått och att kanske Nasri är på väg till City. Inget sägs som är värt att komma ihåg, folk är bara glada och taggade över den första hemmamatchen för säsongen och att möta Liverpool. Jag går mot arenan med ett härligt raskt tempo samtidigt som jag undrar om jag hade hunnit med en öl till.

När jag kommer in på arenan så är det som vanligt, en jävla massa folk överallt och köer till allt som är viktigt just då, typ öl och toalettbesök. Jag går genast och sätter mig eftersom matchen börjar om tio minuter. Jag tänker inte säga något om matchen för jag gissar att ni såg den på tv, men det enda som jag vill påpeka är att när Nasri´s namn ropades upp så hejade halva arenan och resten buade åt honom, jag var en av dem som buade. Om några av er som läser detta tycker det är fel så får ni tycka som ni vill, jag har svårt för gubbar som inte kan vara 100 % trogna mot sin klubb.

Matchen slutar 0-2. När domaren blåser av matchen så sitter jag kvar en stund och inser att jag ännu en gång upplevt att Arsenal förlorat på hemmaplan när jag är där. Fort så tar jag mig från Emirates i regnet samma väg som förut till Gunners Pub. Stämningen är ganska låg, inte heller lika mycket folk som det var innan. Jag tar mig ut på innegården som puben har för att reflektera lite. Jag hamnar i en diskussion med några fans i 40-årsåldern om vad som gick snett. Ingen menade att Arsenal gjorde en dålig match! TVÄRTOM!

-Vi kan inte göra bättre ifrån oss med våran trupp!
-Vi spelade bra till utvisningen kom!
-Jag är nöjd med vad Arsenal presterade idag!

Så lät det. Det enda folk skyllde på var att vi inte handlat in några nya spelare. Att de var oroliga över Arsenals klena handlingskraft vad gäller spelarinköp. Det var Iförsig en kille som tyckte att det inte fanns någon anledning att oroa sig … än! Det har ju bara gått två matcher sa han, allt kan hända! Själv delade jag inte hans optimism. Han var den enda som jag pratade med under denna resa som inte klagade på att det inte skett några stora spelarinköp. Det roliga var att den absolut första sången som börjades sjunga inne på puben efter matchen var ”SPEND SOME FUCKIN MONEY!” Jag sjöng med! Den unga optimistiska killen klappade mig på ryggen senare och tyckte att jag var modig som tog mig heeeeela vägen från Sverige till London för att se Arsenal.

-Youré a proper gooner mate! (känns alltid gött att höra)

Efter samtalet så började ett live band spela inne på puben! Ett band som ni alla vet vilket eller har hört förut, The Away Boys! Fy fan vilka sköna gubbar. Nu steg temperaturen inne på ” the Gunner Pub”, Inte en jävel verkade bry sig om förlusten. Alla sjöng med till låtarna som spelades som alla måste ha hört hundra gånger förut! Jag måste säga att efter en timme in på spelningen så kändes det som vi vunnit matchen! Stämningen var på topp som den bara kan bli i England! Jag hängde kvar på ”The Gunner ” några timmar till innan jag fortsatte till ”The Bailey” på Holloway Road där jag på mitt korståg mot nykterism inhandlade ett gäng öl till innan jag besluta mig för att avsluta denna kväll med att häva i mig mat från en känd Amerikansk restaurang.

Kvällen hade gett mig en massa intryck som jag var helt säker på att jag inte skulle komma ihåg men som tur var gjorde. Allt som allt så kan jag sammanfatta denna dag med två meningar…. ”SPEND SOME FUCKIN MONEY” och ”il have a pint love!”.

Det var förvånande att se så många som hade på sig Liverpool matchtröjor i Islington nästa dag. Jag brydde mig inte så mycket, det är ju ändå Englands mest populära lag. Jag gratta till och med en Liverpool supporter till segern, självklart med åtta öl i mig.
Resten av resan gick ut på att shoppa loss till vänner och bekanta och att snabbt glömma matchen. Men en sak är säker, jag lär ju inte glömma denna resa på ett tag. Jag kan inte förklara hur jävligt roligt det är att åka och kolla på sitt favoritlag i England. Man får uppleva något som vi är ljusår ifrån i Sverige … tyvärr. Jag bestämde mig genast att börja planera nästa resa när jag kom hem som om ni har otur får läsa om på denna blogg igen.

Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel eller grammatiska fel som uppstått under denna avhandling.

Vänliga gooner hälsningar!
SPEND SOME FUCKIN MONEY!!
Christian Spjuth