Familjen (av Mats Turner)

Familjen (postat ursprungligen fredagen den 7:e oktober 2011)

Att vi påverkar de närmaste i vår omgivning för att vi håller på ett fotbollslag eller jag kanske ska säga är hängivna The Gunners är nog ganska självklart, men tänker vi på det?

Jag heter Mats och kommer ifrån Karlskrona, jag jobbar i Göteborg men har familjen kvar i sydost. När jag började jobba här uppe så var jag tvungen att hitta någonstans att kolla fotboll, som jag brukar så tar jag mig en promenad och kollar ifall det finns några trevliga ställen förutom dom klassiska som O´Learys m.m. Så när Arsenal skulle möta Ipswich i ligacupen den 25 jan så hamnade jag av en ganska stor slump på en sidogata där det fanns ett ställe som hette ”The Champs”.

IMGP0678

Jag var där tidigt och började snacka lite och blev då informerad att det brukade vara massa Arsenal-supportrar där. Trevligt tänkte jag och när folket började droppa in så gick jag givetvis in och frågade ifall en vilsen själ ifrån Karlskrona fick leka med dom stora grabbarna. Därför är jag med er nu och stöttar det laget som finns i mitt hjärta!

För mig har det alltid varit självklart att när Arsenal spelar så ska jag kolla, det spelar ingen roll om någon redan sitter framför tv och kollar något annat. Det kan vara så att vi ska på middag, ”men det går ju inte Arsenal spelar då och det måste jag kolla”. Min äldsta dotter märker detta tydligt för hon missar sina favoritprogram när det är Champions League kvällar, nu planerar hon redan innan att hon kan kolla hos grannen eller liknande. De andra i familjen vet att då är det massa gott att äta och ingen får störa när fotbollen börjar.

bild2

Jag hade tidigare alla sportkanaler som man kunde komma över, fullt på Canal+ och fullt på Viasat med tvillingkort på båda så att det fanns fler tv-apparater som visade fotbollen, det blev en aning dyrt och när Viasat köpte rättigheterna till PL så kunde jag göra mig av med Canal+ och spara en hel del i månadskostnad, så numera har jag bara en tv med Viasat.

Min sambo är fullt medveten om det här begäret och följer gärna med som en del av er vet när vi ska kolla fotboll på Plains eller som tidigare The Champs. Hon är så medveten att hon t.o.m. hittade en resa så hon kunde hänga med till London för att se Arsenal spela.

bild3

Två av mina söner är fotbollsälskare, dom spelar och älskar verkligen det. När dom inte tränar eller spelar match med sitt lag så spelas det i trädgården, så fotbollsmål var man tvungen att fixa. Dom har också av någon konstig anledning knutit AFC till sig och det är det laget som gäller, där vill dom spela när dom blir tillräckligt gamla, ”kan vi inte flytta till London så att jag kan börja spela i Arsenal” frågar dom mig. Om det är jag som påverkat dom är självklart, men faktiskt ganska omedvetet, dom ser att jag håller stenhårt på Arsenal oavsett och det är alltid fotboll på tv, samt att jag ofta går omkring till vardags med kläder som det finns ett klubbemblem eller en pin på, klart dom blir påverkade, sen har man köpt ett och annat plagg till dom dessutom

En kille som jobbar på en av grabbarnas skola och har ett annat lag i sitt hjärta ropade på honom ”Tjena August” varav min grabb svarade ”Arsenal är bäst” och detta var nu i år, det spelar ingen roll hur det går för Arsenal för dom håller på dom oavsett. Som när dom kaxigt tar på sig nya hemmatröjan efter Tottenham-matchen för att ha på sig i skolan bland alla medgångssupportrar till övriga lag.

bild4

Den minsta grabben har inte riktigt kommit in i det där med fotboll förrän nu i år, men han blir givetvis blir påverkad av sina äldre bröder, så nu är hans önskan att också få Arsenal kläder. Häromdan så kom medlemskorten hem och där fanns ett med hans namn, jag gav det till honom och han sken upp när han såg namnet tillsammans med Arsenal Sweden och sa ”får jag också följa med och kolla på Arsenal nu”.

Så en dag så bokade jag en resa till London för mig och den äldsta av grabbarna – Isaac. Jag frågade han om han ville hänga med och kolla fotboll i London, svaret behöver jag nog inte säga så mycket om. Det året så önskade han sig bara pengar i julklapp av alla så han skulle kunna handla matchtröjor och allt annat i Arsenalbutikerna. Glädjen var enorm, även hos mig för nu skulle jag ta med honom dit och introducera honom i live-fotbollens heliga land och presentera honom för Kings of London.

Arsenal station

Resan blev lyckad och han fick nog uppleva mycket som många inte gjort som varit över flera gånger. Efter att i ha tillbringat flertalet av timmarna av de första två dagarna i London på The Armoury så var det matchdag, den 19 dec Arsenal vs Hull. Vi gjorde oss redo för match, men innan matchen så var vi tvungna att känna av stämningen på Holloway Road. Vi gick till The Rocket som ibland har öppet innan matcherna för Arsenalsupportrar enbart (inga fotbollsturister är välkomna).

Jag snackade lite med grabbarna i dörren för att kolla så det var ok att sonen hängde med in, det var inga problem men så frågade han. Ska ni inte komma på julfesten efter matchen? Jag konfererade lite med Isaac och han tyckte det var ok. Väl inne så träffade vi några kompisar från Sverige och Norge som vi slog följe med till arenan och som också skulle gå på julfest sen.
Efter en 3-0 seger över Hull så gick vi tillbaka till The Rocket och där stod mat och dryck uppdukat att ta för sig och det visade sig att det var ett gäng som heter The Away Boyz som lirade hela kvällen Trötta men glada tog vi oss tillbaka till hotellet innan det blev allt för sent.

Det var min sons första resa till London och Arsenal och ni kan säkert förstå att om några år så skriver säkert han här i bloggen om sina upplevelser och kärlek till klubben. Det har blivit fler resor och den näst äldsta har också varit med, och snart är det dags för den yngsta att få följa med pappa och storebröderna på fotboll på The Emirates.

//Mats Turner

Ny i Gänget (av John R)

När jag klev in på Champs i Vasastan för snart ett år sedan mötte jag en helt ny värld. Baren var smockfull. Två thailändskor langade skummande ölglas på löpande band och i köket stod en trött tjej med slokande kockmössa och plockade färdigstekta hamburgare ur en glasslåda.

Undangömt i barens högra del låg en litet trångt rum som lyste rött. Väggarna var tapetserade med stora flaggor och Arsenals hemma-kit prydde alla gäster. Det var gräddan av Arsenal Sweden Gothenburg som satt inpressade i de 30 centimeter som skiljde väggen och bordskanten. Min plats var längst bak och längst in. Jag drog in magen för att komma förbi och klättrade över fyra gubbar till min stol.

P1070445
Gästbloggens bloggare John R

Detta var mitt första möte med riktig supporterkultur och jag ska inte sticka under stol med att jag inte var helt bekväm. Till saken hör att jag endast ett fåtal gånger tidigare sett en fotbollsmatch på en bar och då med riktigt nära vänner. Nu satt jag inklämd mellan två för mig då okända män och började fundera på vad jag egentligen gjorde där.

För att få svaret på den frågan måste vi backa bandet. Ända till hösten 2009. På min utbildning gjorde jag en c-uppsats om fotboll i medierna och jag blev såld. Jag har alltid gillat sport men det där brinnande fotbollsintresset väcktes då. Jag skaffade alla sportkanaler jag kunde och såg det mesta.

Förra hösten kunde jag äntligen se engelsk fotboll på mina kanaler och jag gick in i säsongen med öppna ögon. Jag såg alla matcher med storlagen. Gick de samtidigt så spelade jag in dem och såg dem senare. Målet var att se riktigt bra fotboll.

Ungefär samtidigt klev en ny arbetskamrat in på TV4 i Trollhättan. Han hette Jesper Larsson och äntligen fanns det någon jag kunde prata sport med. I Jeppes värld fanns bara Arsenal. För att inte ge honom alltför mycket cred så kan man kanske säga att han ”inspirerade” mig. Han förklarade pedagogiskt varför Arsenal var det enda laget man kunde älska och jag insåg att han hade en poäng. Jag rannsakade mig själv och såg det självklara. Redan tidigare var Arsenals matcher de enda jag aldrig missade och Arsenal var det laget som spelade överlägset finast fotboll. När jag såg andra lag spela sket jag oftast i vem som vann, bara matchen var bra. När Arsenal spelade jublade jag vid varje mål och svor vid varje insläppt. Så jag gjorde helt enkelt det enklaste valet jag gjort i mitt liv.

john
John på Bolton matchen @ Plain Kitchen

Några månader senare satt jag där på Champs och gjorde ett Glorydays-quiz och insåg hur lite jag visste om mitt lag. Fast sju av tolv rätt är ju inte så illa pinkat av en nybörjare som egentligen hade behövt googla George Graham. Och när vi sedan tillsammans skrek och jublade och drack öl så var jag fast.

En träff blev två och blev flera och nu står matchträffarna spikade i kalendern så gott som varje vecka. Även om jag inte har en lika gedigen Arsenalhistoria som många andra så känner jag mig alltid lika välkommen. Och inte en enda gång i den berg- och dalbana mellan glädje och smärta som det innebär att älska ett lag, har jag någonsin ångrat det där valet jag gjorde för ett år sedan.

Det här var en något förkortat version om varför just jag punktligt dyker på Plain med jämna mellanrum. Lite nyfiket efterlyser jag nu er historia. Ta ett par minuter och skriv en kommentar så jag får veta hur det kommer sig att det är just du som sitter där vid bordet bredvid mig med en öl och delar min glädje och ibland min frustration.

Eller kanske är din historia nästa gästblogg? Vad vet jag…

John Robertsson 29/9 2011

Olas blogg (av Ola)

Jag har fått äran att dela med mig en bit till er och i denna lilla fundering i textform kommer ni få läsa om kristendom, Simpsons, en 13 årig pojke med Alan Smith på ryggen, chill med John Hartsson och självklart en del om Arsenal också. Jag vet inte riktigt själv hur jag fått ihop allt och jag förstår ni undrar det samma. Det får vi ta reda på nu.

Min första fundering på ämne blev en liten historia om egna upplevelser och Arsenal. Ganska självklart ämne, men efter att ha läst tidigare gästbloggare så känndes det som om jag inte riktigt kunde bräcka dessa, då de verkligen levererat känsla genom texten, samt att lite annat kanske kunde vara intressant att läsa om.

Vi Arsenal fans har en lite i en annorlunda situation just nu. Med 4 poäng efter fem matcher och nyss en förlust mot Blackburn. Vissa vill jämföra den med Liverpools resa de senaste åren, men det känns inte riktigt som om vi är i samma utgångsposition. Arsenal har denna säsongen sålt två av sina fixstjärnor (det hade inte pool), från början införskaffades egentligen ingen alls men tillslut blev det en lite gedigen skara av nyförvärv. Fler än vanligt, men lika mycket för sent som vanligt. Nu står vi här med en trupp som är annorlunda, och framförallt inte ihopspelad än. Hela situationen denna sommaren har dock splittrat oss fans och bildat två större grupper. Dessa grupper har funnits tidigare men nu är det snarare jämnt antal mellan dem, än som tidigare då en var i klar majoritet. Vi kommer dock till detta senare.

Låt oss börja med att gå tillbaka i tiden. Året var 1995 och Arsenal hade träningsläger i Kungsbacka. Min far hade sedan länge skolat in mig i Öis och Arsenals färger på respektive marknad och fått mig att följa dessa lagen på Gamla Ullevi eller via TVn. Självklart hade jag inte lika stor koll på den tiden men jag visste att laget vart lite som jojjo i serietabellen. Nu var det dock dags för ny säsong med en större satsning, inte bara uppladdning i Kungsbacka utan även Denis Bergkamp samt David Platt hade köpts in. Mitt under träningslägret står en 13 årig pojk med Alan Smith tröja på ryggen, eller mitt under träningslägret var det kanske inte då det var kväll och utanför hotellet spelarna bodde på. Pojken blev inbjuden in på restaurangen av ingen annan än John Hartson, väl där inne satt de i soffan tillsammans och bläddra i pojkens gunners magasin. Det slutade med att hela laget skrev lite autografer under bilder och texter som passade, och även lite skratt när några signerade bilder och texter helt utan relevans. Ni kan förstå att pojkens Arsenal intresse blev ganska odödligt. Sedan dess har denna grabb vart på Highbury både för en första och en sista gång, han har vart på Emirates och bland annat sett en dansk skalle nicka in 2-1 mot spurs samt vart i Australien och kramat okända människor på en pub 06.45 när Fabregas dunkar in 1-0 borta mot Milan i Champions League. Denna pojken är skribenten för denna text och vilken av dessa historier kunde i sig bildat en liten text för denna blogg.

piff_puff
Ola ”Piff” Öberg, Stefan, Tobbe och David ”Puff” Andersson
på gamla Champs.

Nu blir det istället om relgion. Har jag tappat förståndet och blivit galen? Det kan mycket väl vara så efter denna säsongsinledning, men det finns lite tanke bakom allt. Ett av mina favoritavsnitt, för att inte säga mitt absoluta favorit, av Simpsons heter The Father, The Son and The Holy Guest Star. För er som gillar Simpsons, eller liknande, och inte sett detta avsnitt gör det direkt! Hela avsnittet är fantastiskt skoj och behandlar en del religionsfrågor, med grund av bråket mellan Protestanter och Katoliker. De två största delarna av religionen Kristendom. De grundar sig helt enkelt på samma tro och grunder men de små skillnader, relativt jämfört med likheterna, har lett att bråk och oroligheter. Det går inte annat än bara skratta åt hela episoden, där slutet samanfattar en hel del. Två arméer står framför varandra och generalerna utbyter följande fraser:

-We believe that Gods last prophet, Bart Simpson, preached the message of tolerance and love

– We believe that the holy bartman preached the message of understanding and peace..

Ungefär så innan kriget bryter ut mellan dem båda.

Och är det inte ungefär där som vi Arsenal fans är lite just nu? Grupperingarna jag pratade om förut står ju för ”Spendera mera och Wenger Avgå” och ”In Arsene we trust”. Trust gruppen har alltid varit större, det vill säga fram till denna säsongen. Det kanske inte är ett krig men det är en splittring av oss fans som numera tagit allt för stora propotioner när man läser genom alla forum. Nu är det mer gnabb och hårda kommentarer mellan fansen än det någonsin varit. I grund och botten är detta som i Simpsonavsnittet, båda grupperna har sin bas i sin kärlek till Arsenal, och båda grupperna vill att klubben ska vara välmående. Det är bara detaljerna som skiljer sig åt. Mina egna ståndtaganden är inte viktiga här, men jag förstår båda tankesättet, utan snarare att vi aldrig ska glömma att vi alla håller på samma klubb. En klubb som inte alltid har varit ett topplag. En klubb som inte alltid kantats av raka framgångar. Men bannemig en klubb som alltid varit vackrast!

Ingen vet hur lagarna inom fotboll kommer se ut i framtiden, om ägandeformer och ekonomi. Ingen vet vart Arsenals pengar spenderas. Men vi alla vet att det är Arsenal som gäller. Och det är detta vi måste minnas oavsett vilken väg klubben tar, titlar eller ej.

Själv står pojken med Alan Smith tröjan numera som en 29 åring med en tröja utan namn, men med truppens autografer på från truppen 2008. Det var då jag kramade okända nere i Australien på en pub klockan 06.45, för att Fabregas gjorde 1-0 borta mot Milan. Eller för att Arsenal med 10 man vände 0-2 till 3-2 borta mot Bolton, och fansen enade sig med en kram. Detta var inga titlar, utan enstaka matcher. Trots allt är det minnen som dessa som ligger mig absolut varmast om hjärtat. Minnen där okända och kända människor förenades av kärleken till en klubb.

//Ola

Arsenal in NYC (av Jeppe)

Arsenal i NYC (ursprungligen postat söndagen den 18:e september 2011 på gamla bloggen)

”This was the best thing that could happen” sa Kurtis Powers och la armen om mig. Jag undrade vad fan han menade med det. Sedan skickade han över en öl och förklarade sitt sätt att se på saken. The American way. Men vi tar det från början.

Polissirener hörs dygnet runt i New York City. Likaså tutorna från tusentals gula taxibilar. Ni fattar. Ni har förmodligen upplevt det. Antingen på plats eller på film. Men när de vita gardinerna drogs åt sidan just den här morgonen och utsikten över 7th Avenue än en gång avnjöts så var hjärtat egentligen någon helt annanstans. I London. På Emirates. Klockan var strax före sju på morgonen lokal tid och jag var trött som fan. Men laddad.

Just den känslan, det där med att enbart fokusera på en fotbollsmatch i Europa när man är i New York, trodde jag var rätt ovanlig i The Big Apple. Men då hade jag ännu inte anlänt till The Blind Pig.

När taxibilen svängde in på East 14th Street såg jag och min vän Mårthen, sällskapet på resan, de vackra flaggorna på håll. Längs med en fasad hängde Arsenal-fanor. Och femtio meter bort kom sju personer gående med världens vackraste tröjor. De röda med vita ärmar. Klockan var nu strax före halv åtta på morgonen och även om staden aldrig sover så kändes det som att den egentligen inte riktigt vaknat till liv. Eller så var det bara jag.

En stund senare sitter vi vid ett bord och beställer in frukost och öl. 07:45 AM var det matchstart. Men redan före matchen var stället nästan fullt. Och när vi trodde att folket på plats, alla dessa härliga Gooners, skulle härstamma från de brittiska öarna visste vi inte hur fel vi hade. Det här var kort och gott amerikaner, äkta jävla New Yorkers, som upptäckt ”real football”, och som kunde fler ramsor än jag ens visste fanns. Även om vissa var bekanta.

När ena sidan av stället ropade ”Arsene Wengers red and white army!” svarade andra sidan omgående ”We hate Tottenham!”. Jag var hemma. I världens bästa stad höll folket låda för att supporta världens bästa fotbollslag. Livet var perfekt. Skitsamma vad klockan var.

Sedan gick det som det gick. 0-0 i halvtid och oro över det dåliga spelet. Samtidigt hyllades Frimpong för sitt respektlösa och inspirerande sätt att dittills genomföra sin första stora match för Arsenal. Jag hade dagen till ära för första gången på mig min sprillans nya Vermaelen-tröja köpt i the Armoury två veckor tidigare. Denna matchades av en Arsenal Sweden-halsduk. Det var så han förstod vem jag var – Kurtis Powers – Reines motsvarighet i New York. Vi hade haft lite kontakt på Facebook under någon vecka då jag sökte det bästa stället att se Arsenal på. Han kom fram och tjöta och var en riktigt trevlig Gooner. Såklart.

Andra halvlek har ni säkert glömt. Även jag. För allt det där hände ju egentligen under de där tre första omgångarna som aldrig existerat. Men i stora drag, i den där andra omgången som aldrig existerat, så blev Frimpong utvisad med tjugo minuter kvar. Med kvarten kvar hjälper vi Liverpool att göra 0-1 och en stund senare punkterar de matchen. På förhand hade jag sett en poäng som en bonus då vår trupp egentligen inte var en trupp på den tiden. Men när vi ändå var så nära… fan också.

Det var med den besvikelsen vi var på väg att lämna Blind Pig. Jag ville bara hem och sova. Det var då Kurtis dök upp igen.

IMG_2364
Kurtis Powers och Jeppe

”This was the best thing that could happen”. Han sa något om att nu måste Wenger och styrelsen inse att vi inte räcker till. Att vi just nu inte är en titelutmanare som vi länge var i fjol. Att vi måste ersätta spelare och förstärka vår trupp snarast. Han sa att när det blir så här, när besvikelsen är som störst, då ska man inte gå hem och lägga sig och deppa. Det är då man ska stanna kvar två timmar, dricka öl, och komma över det tillsammans. Som en familj.

Så när de där ölen dracks och jag köpt ett par t-shirts och muggar till Reine och Bula var det givet att ge honom min Arsenal Sweden-halsduk. Kurtis tackade med en stor kram, berömde halsduken som han tyckte var sjukt snygg och stilren. Han tyckte om att motivet var den gamla kanonen och visade stolt upp den för sina fellow NYC-Gooners. Vi hann bli rätt fulla där under ett par timmar på förmiddagen. Familjekänslan blev starkare. Vi hade påmints om att även om det känns för jävligt när det går dåligt för vårt lag så är vi aldrig ensamma. När vi sitter och deppar över skitförluster eller onödigt tappade poäng hemma på Plain i ett regnigt Göteborg så sitter även ett gäng i New York City, i Asien, i Afrika och fan överallt. Vi är långtifrån ensamma.

”We are a family now”.

”We’ve always been”.

”And no matter what we are Arsenal ‘til we die”.

The American way. När soccer inte är soccer utan real football. Och när Arsenal-familjen alltid är större och starkare än minnet av en förlust mot Liverpool.

//Jeppe