Kontakt och kontrakt i vår takt

En stor del av rubrikerna så här i slutet på säsongen handlar om kontraktsförnyelser och som vanligt i Arsenal, om kontrakt som inte förnyats. I år handlar sagan återigen om Theo Walcott. Spelaren som hade så enormt stor potential, men som åtminstone än så länge inte fyllt de förhoppningarna. Skador har varit hämmande för utvecklingen, men de flesta av oss har också sett att i all potential så har det saknats viktiga pusselbitar, speciellt i spelförståelsen för att vi skulle riktigt tro att han skulle bli en ny Henry eller ens en Ljungberg.

Walcott har visat glimtar av sitt kunnande och blivit omåttligt populär hos fansen för att i nästa steg bli långtidsskadad och sen spela riktigt uselt och bli impopulär hos samma skara som hyllade honom månaderna innan. Redan förra gången han skulle förnya sitt kontrakt var det många som tyckte att han gapade efter för mycket och framförallt att det en väldig tid innan han till slut skrev på. Då hade han en bra period bakom sig och så att säga ett gott förhandlingsläge. Nu är det dock annorlunda.

Walcott har varit skadad länge och nyss återkommit från den skadan. Inhoppen och speltiden har varit begränsad och kvalitén i den speltiden dessutom en bra bit under det man vill ha ut från engelsmannen. I det läget har han inte trumf på hand i en kontraktsförhandling. Det ryktas om att Szczesny är på väg bort, till och med att Wilshere skulle kunna säljas och skulle det bli fallet med båda dessa herrar så sitter ändå Walcott med det stora ässet i rockärmen – han är engelsman och räknas som fostrad i klubben.

Manchester City sitter i en rävsax engelsmannamässigt och är troligen beredda att lägga upp fantasisummor för spelare som räknas som homegrown. (inte nödvändigtvis engelsmän så klart, men ni fattar) Här kan vi just nu gödsla med spelare i den kategorin och därför är det inte så långsökt att shejkerna kommer ridande på sina kameler med ett American Express-kort i diamantplatinamånstens-utförande och lockar och pockar på Wenger och spelarna. Det är ingen omöjlighet att det fungerar.

Theo är i sina bästa stunder riktigt bra och jag VILL att det ska gå bra för honom och att han stannar i Arsenal. Men oumbärlig är han tyvärr inte. Men ifall han lämnar så ska vi åtminstone inte låta fler hemmafostrade spelare lämna. Vi har troligtvis den allra bästa engelska kärnan i hela Premier League och trots att jag ofta har sagt att det inte spelar någon större roll var spelarna kommer ifrån så kan jag inte låta bli att det är roligt att det finns en hel del engelsmän som kan förstå charmen med FA-cupen och hetsen mot Tottenham.

Ifall Manchester United skulle vinna mot Chelsea så hävdas det att vi har kontakt med Londonrivalerna. Jo tjena. Hade Chelsea haft Tim Sherwood som tränare och Richard Dunne som mittlås så hade det kunnat gå, men de har Mourinho som tränare och Hazard i laget. Chelsea kan inte tappa ligan. Det finns egentligen ingen diskussion och jag blir trött av spekulationerna. Spelarna ska som jag sagt tidigare TRO att det kan gå, men jag tar mig friheten att säga att det är kört.

Arsenal spelar semifinal mot Reading på lördag och jag gör mitt första besök på Wembley. Allt talar för Arsenalseger och det är alltid en oroskänsla. Vi minns Wigan med obehag och vi minns finalinsatsen där vi låg under med 2-0 innan vi ens hällt upp första ölen. Wenger har lovat att det inte finns risk för underskattning, men jag är luttrad när det gäller sånt här enligt Lex CL.

Jag måste nämna Klopp som lämnar Dortmund efter säsongen. Det är en säsong för tidigt för att han ska kunna ta över Arsenal som jag ser det. Wenger kommer inte att lämna i år och stolen på Etihad är ju med all säkerhet ledig. Det är faktiskt också möjligt att Tottenham säker ny manager i sommar då jag tror att de förväntat sig bättre resultat än att sluta efter Southampton. Klopp skulle nog tycka det var roligt att arbeta med obegränsad budget i Manchester efter snålandet i Tyskland.

Klopp skulle hursomhelst vara en trevlig injektion i England.

Wembley snarare än titeln

Med sex matcher kvar av säsongen gör Mirrorskribenten David Maddock en intressant iakttagelse som kan avläsas här. Poängen går ut på att trots att Arsenal nu vunnit 8 matcher på raken i ligan och närmat sig ligaledande Chelsea så pratar ingen om titeln i Arsenallägret. Han förvånades över att ramsorna i helgen handlade mer om det stundande Wembleybesöket än att kunna ta hem The Premiership. Det är inget snack om att han har en poäng.

Efter 9 matcher var vi redan 9 poäng efter Chelsea, efter 19 hade gapet växt till 13 poäng. Just nu är vi 7 poäng efter och då har Chelsea en match mindre spelad. Hade vi haft en aggressivare framtoning á la Ferguson eller Benitez så hade hjärnkampen varit i full gång i försöken att rubba Mourinho i förhoppningen och kanske övertygelsen om att vi kunnat komma ifatt våra Londonrivaler. Istället har Arsenals tränare Wenger, spelarna och kanske framförallt supportrarna gett upp ligatiteln för länge sedan.

Det är helt förståeligt, men likaledes sorgligt. Förvisso uppskattar jag inte när Arsenals marginalspelare bröstar sig och säger naiva saker om att vi ska vinna Champions League eller att 14 poäng är rimligt att ta igen. Men nog saknar vi en Vieira eller Adams som kunde stå upp i tidningarna eller ännu hellre i omklädningsrummet och pumpa in adrenalin i gubbarna och få dem att tro att det inte är kört. Börjar spelarna visa att det går så börjar fansen tro på det. Eller är det tvärtom det ska funka?

Jag tror att det är en generell svaghet i Arsenal och att det varit så ganska länge. Våra halvbra spelare får ta media och säga den ena plattityden efter den andra. Det är klart att ifall en bänkvärmande Gibbs är den som ska bära fanan så ger det inte samma slagkraft som ifall exempelvis Henry hade sagt det på sin tid. Det är ju faktiskt lite oroväckande att jag inte kan ge ett samtida exempel på en bärande lagspelare vars ord skulle kunna ha samma betydelse som Rooneys i Man U eller Gerrards i Liverpool. Det är kanske det Arsenal först och främst ska leta efter i sommar. Kaptensämnen.

Nu är Wembley inte något futtigt som inte förtjänas att sjunga om. Trots att det bara är semifinal så doftar det ljuvligt av spänning, anspänning, förväntan och nervositet. Det kvittar ifall det är ”lilla” Reading som står på andra sidan, minns Wigan ifjol. Det är en match som ska tas på allvar för att nå den hägrande finalen på väg mot ännu en pokal. Underskattning tror jag inte finns på kartan. Den här upplagan av Arsenal verkar kunna skärpa till sig ytterligare några snäpp när allt inte går som på räls. Vi verkar numera kunna mala ner motstånd på tid snarare än kraft. Vi använder tålamod istället för panik när det går emot. Saker vi supportrar har efterfrågat.

Hur viktig är en finalplats då? Som jag ser det skulle det vara ett kvitto på att Wenger börjar få till laget som han vill ha det, med vinnarskallar, kamp och disciplin samtidigt som det kryddas med den vackraste fotbollen som spelas i Premier League. Vi skulle få tillbaka ett hopp om att få uppleva en Premier League-seger igen och det hoppet är vi värda. Vi kan se tillbaka på tio år av pokallöshet och säga att vi klarade det. Vi tog oss ur ökenvandringen med idel Champions Leaguespel, mediokra värvningar och ett krackelerat självförtroende, men nu står vi rustade att ta oss an oligarker och shejker, Levy´s och Glazers.

 

Hector Bellerin och Theo Walcott har hävdats vara supersnabba spelare, men har nu utmanats av engelska sprintern Richard Kilty. Kilty har i Sverige gjort sig ett namn genom att….just det – ingenting. Hursomhelst så menar Kilty på att det är i det närmaste omöjligt att Bellerin och Walcott är så snabba som det sägs och utmanar dem därför på ett race med £30 000 i potten. Personligen hoppas jag att Bellerin och Walcott skramlar med bössan och ger Kilty de där pengarna utan att springa. Vi behöver knappast fler skador.

 

 

Vad är viktigast?

Vad är viktigast? Vän av ordning och pk-eliten svarar naturligtvis familj, hälsa och fred på jorden på frågan. Men vi, det vackraste folket av alla, svarar något annat. Något som helt relaterar till Arsenal. Men frågan är kanske lite allmänt hållen. Ofta gäller den ju två alternativ, ibland alternativ som är av pest eller kolera-sorten, ibland av jag-ska-limma-mina-läppar-med-superlim-för-att-slippa-svara-sorten.

Ni vet själva hur det brukar låta: Vill du hellre komma 4:a än att vinna Ligacupen?

Ser du hellre Balotelli eller Bendtner i Arsenal?

Ska Stepanovs eller Silvestre starta bredvid Cygan i försvaret?

Komma före Tottenham eller….Äh, lägg av! Vi kan ju inte gärna komma efter Tottenham.

I år verkar vi slippa det där, åtminstone när det gäller topp 4 vs cupseger. Jag nämnde ju i förra blogginlägget att topp 4-placeringen är klar. Nu fattas bara att vi ordnar en cupseger. Vinst mot Reading är ju ett måste då och jag får säkert möjlighet att återkomma till den matchen, men i andra ringhörnan står våra eventuella finalmotståndare och visst skakar vi inte av rädsla precis?

Man ska inte brösta upp sig och håna motståndet eftersom man aldrig vet hur saker och ting utvecklar sig. Men här har vi ju nästan ett val mellan att vinna 1 miljon på Stryktipset eller 1 miljon på Lotto. Kan vi inte slå ett lag som leds av Tim Sherwood så kan vi ju lika gärna ta med oss en fil och börja gnida bort alla inskriptionerna på pokalen.

Å andra sidan så är Jordan Henderson lika förankrad i verkligheten som Jessica Rabbit. Men man får ju drömma… Mr Henderson hävdade att Liverpool spelat fantastiskt mot Blackburn och tränare Rodgers hävdar att de ska vinna en pokal i år och det har varit ambitionen hela tiden. Var det därför de valde att åka ur i gruppspelet så att de kunde fokusera på att vinna en annan turnering de sedan åkte ur? Var det därför de lade sig i matchen mot det mäktiga Arsenal i helgen för att kunna slå ut Galacticos-Blackburn efter omspel?

Nä, skakar av rädsla gör jag inte, men jag tänker heller inte underskatta någon. Arsenalfans är luttrade efter år kantade av tillkortakommanden i viktiga matcher, skador lika många som träden i Amazonas och spelare som inte hade platsat som försäljare av gräsfrön. Vi förtjänar ta mig tusan ännu en cupvinst. Vi har blivit lovade guld och gröna skogar i många år, vi har sålt av den ena spelaren efter den andra och vi har betalat de absolut dyraste biljetterna i hela ligan. Vi förtjänar, kräver och ska ha en cupvinst till.

Vi behöver den för att fortsätta tro på att detta laget har blivit bättre, att vi snart, snart är redo att slåss för den enda titeln som är viktig – ligatiteln.

Det finns de, mest ungdomar uppvuxna med Ronaldo och Messi på TV, som hävdar att Champions League är viktigast. Chelsea och Liverpool-supportrar brukar trycka upp det i ansiktet på en. Men akta er för att gå på den myten. Ta en liten snaps, lugna nerverna och sätt er ner i ringen och lyssna på när de äldre pratar om ligavinster på Old Trafford, Anfield, WHL. Om en unbeaten-säsong, om dubblar och om det faktum att Liverpool ännu inte har en PL-seger och att Arsenal har fler än Chelsea.

Vad är viktigast? Ja, inte fan är det att måla om i ungarnas sovrum, fixa blekning av tänderna eller att ta fram utemöblerna till första maj. Ligatiteln är viktigast. Basta. Allt det andra kan vänta.

 

Bra början

IMG_2581Det är så här man vill börja. Ett fulsnyggt foto på sig själv, en självgod text om hur förbaskat god supporter man är och sen en vinst i ryggen.

Jag börjar bakifrån. Vinsten. Kanske skulle det stå med stora bokstäver, men SÅ bra är väl inte Liverpool? Okej för storlag som man ska respektera, men de är ju inte Real Madrid. Framförallt står den här matchen ut som revanschen. Vi gjorde 3 mål på åtta minuter. De behövde 16 minuter på sig ifjol. Sorgligt trögt så här i efterhand.

Min lillebror (passande nog) är Liverpoolsupporter. Jag satt i hans soffa för knappt 14 månader sedan och var nästan bölfärdig när Sterling gjorde 3-0. De slet oss i stycken den eftermiddagen och min bror har aldrig varit särskilt duktig på att hålla tillbaka känslorna. Igår tror jag att han kände som jag gjorde den dagen. Jag har inte hört från honom än. Själv är jag naturligtvis inte den killen som går runt och dummar mig mot motståndarsupporters. Jag ler sådär fånigt på stan, som om jag vunnit en miljon, men inte fick berätta för någon.

Nu satt jag istället på Sir Toby´s i Malmö. Där brukar jag hänga för att se matcherna eftersom Cheers ligger 30 mil bort och London ytterligare en bit bort. Vi är några stycken som suttit ihop sedan flera år tillbaka så det brukar vara skönt att kunna snacka lite skit och kolla matchen tillsammans. Igår var det absolut rätt nice. Vi fyllde sex platser av vårt åttamannabord och pubägare Jem frågade ifall vi kunde undvara de två sista platserna till ett par killar som stod upp. Jovars. Det visar sig vara två Liverpoolsupporters som sätter sig. De sjunker dock längre och längre ner i sina säten och när Liverpool får sin straffspark så har de gått för länge sen. Det ger liksom lite extra skjuts åt njutningen.

Matchen då? Första femton briljant, nästa femton bedrövlig och resten av matchen perfekt. Men herregud vad Cazorla är i slag just nu. Han slår den ena smörpassen efter den andra och jobbar konstant. Tyvärr är hans skott fortfarande inte helt pålitliga, men å andra sidan har vi andra som gör det jobbet just nu.

Özils kanon, Bellerins fina placering och Sanchez rökare. Mignolet bör ha lite ryggsmärtor idag efter att fått slänga sig hit och dit och dessutom få plocka grejor ur nätet som en jävla trålfiskare. Sterling, som snackas om som det bästa sedan Lunarstorm, gjorde ju ingen glad. Som central forward har han ingen roll just nu, ungefär som Walcott. Wenger kan ju inte ha varit helt övertygad om hans storhet igår och jag tror faktiskt inte för ett ögonblick att den gode Raheem skulle vara på väg till oss i sommar. I övrigt var ju Liverpool väldigt tafatta igår och det måste till stor del bero på den osäkerhet vår gamle Kolo Touré spred i deras backlinje. Det hela påminner om Cygan, Stepanovs, Silvestre i mina ögon.

Men vi tackar och tar emot. Nio poäng ner till både Liverpool och Tottenham och jag vågar sticka ut hakan och säga att vi återigen har säkrat CL-fotboll nästa säsong. Allt är som det brukar.

Jag lovade att skriva om vilken sjutusan till supporter jag är. Jag är precis en sådan sjutusan till supporter som ni är, kära medlemmar i Arsenal Göteborg! Vi hörs snart igen.