Arsenal-Liverpool 2011 (av CS)

Arsenal-Liverpool. 20 augusti 2011. (ursprungligen postat måndagen den 5:e september 2011 på gamla bloggen)

Känslan man har i sin kropp när man vet om att man ska åka iväg till London för att se på Arsenal behöver jag väl knappast förklara. Även om ni aldrig varit iväg på en match i England så kan ni säkert föreställa er hur det känns när det börjar närma sig, kan bara jämföra det med hur det kändes när man var en liten pojk och julafton närmade sig.

Fredagen börjar med att man går upp runt åtta och tar sig till ”GBG City Airport” (ler alltid lite när jag hör det ordet/meningen) för att ta det vanliga 10:10 flyget till Stansted. Så fort planet landat så vill jag bara springa av för att ta mig till passkontrollen så fort som möjligt så att jag slipper stå i kö med alla italienare och spanjorer som landat samtidigt. Inte för att jag har nått emot sydeuropéer men att stå i kö upp till 45min längre är inte att föredra när man bara har North Londons pubar i sina tankar.

Det tar ca 30min med Stansted Express till Tottenham Hale där jag går av för att ta Victoria Line ner till Highbury/Islington station som jag alltid brukar gå av på för att ta mig till det hostel jag bor på. Att komma upp ur tunnelbanan på Holloway Road är alltid en enorm känsla, tempot, människorna, trafiken, lukten, Det är inte som att gå av på Mariaplan precis. Jag åker direkt till mitt hostel och kastar av mig bagaget för att ge mig ut i denna djungel av betong, NORTH LONDON!

Resten av denna första dag går ut på springa runt på favorit pubar i området för att känna av stämningen och att kanske bli lite … ursäkta ”jävligt berusad”, jag gillar att bli det ibland. Kvällen avslutas med att jag sitter med tre Islingtonbor jag just träffat inne på en pub som imponerade av att jag åkte från Sverige för att se på Arsenal berättar för mig om deras ungdoms år och hur dem planka in på Highbury under grindarna för att kunna se på sitt favoritlag spela. Medan mina öron glödde av förtjusning så tror jag att jag bara betalade för en enda runda öl och blev bjuden på väldigt många fler av dessa äkta Gunners, man kan ha det sämre!!

MATCHDAGEN börjar med att jag kryper sakta in i duschen för sen gå till Emirates Stadium och inhandla dagens matchutstyrsel som blir en av Arsenals träningströjor för 30£, vilket jag glatt betalar. Direkt efter det går jag genom Aubert Park för att ta mig till Blackstock Road där min favorit pub innan och efter matcherna ligger,” THE GUNNERS PUB”. Puben är redan full och klockan är bara elva. Jag går omkring för mig själv och lyssnar på folk och njuter av stämningen innan jag tar och ställer mig vid ett av biljardborden och avslutar min första öl. Det tar inte lång tid förrän en holländare kommer fram till mig och frågar om sin plats på Emirates som han blivit tilldelad.

-is this a good place to be?? Frågar han,

-come again!? Svarar jag.

-is this where the Arsenal fans are??? Frågar han med sin roliga dialekt.

-The entire arena is Arsenal fans! Svarar jag med ett leende.

Han ler tillbaka samtidigt som hans kompisar skrattar och höjer sina glas mot mig.
Resten av tiden på puben innan matchen så försöker jag höra något om vad folk tycker om inledningen av serien, inte bara matchen mot Newcastle men om truppen, hela grejen med Wengers ovilja av att handla nya spelare, att Fabregas har gått och att kanske Nasri är på väg till City. Inget sägs som är värt att komma ihåg, folk är bara glada och taggade över den första hemmamatchen för säsongen och att möta Liverpool. Jag går mot arenan med ett härligt raskt tempo samtidigt som jag undrar om jag hade hunnit med en öl till.

När jag kommer in på arenan så är det som vanligt, en jävla massa folk överallt och köer till allt som är viktigt just då, typ öl och toalettbesök. Jag går genast och sätter mig eftersom matchen börjar om tio minuter. Jag tänker inte säga något om matchen för jag gissar att ni såg den på tv, men det enda som jag vill påpeka är att när Nasri´s namn ropades upp så hejade halva arenan och resten buade åt honom, jag var en av dem som buade. Om några av er som läser detta tycker det är fel så får ni tycka som ni vill, jag har svårt för gubbar som inte kan vara 100 % trogna mot sin klubb.

Matchen slutar 0-2. När domaren blåser av matchen så sitter jag kvar en stund och inser att jag ännu en gång upplevt att Arsenal förlorat på hemmaplan när jag är där. Fort så tar jag mig från Emirates i regnet samma väg som förut till Gunners Pub. Stämningen är ganska låg, inte heller lika mycket folk som det var innan. Jag tar mig ut på innegården som puben har för att reflektera lite. Jag hamnar i en diskussion med några fans i 40-årsåldern om vad som gick snett. Ingen menade att Arsenal gjorde en dålig match! TVÄRTOM!

-Vi kan inte göra bättre ifrån oss med våran trupp!
-Vi spelade bra till utvisningen kom!
-Jag är nöjd med vad Arsenal presterade idag!

Så lät det. Det enda folk skyllde på var att vi inte handlat in några nya spelare. Att de var oroliga över Arsenals klena handlingskraft vad gäller spelarinköp. Det var Iförsig en kille som tyckte att det inte fanns någon anledning att oroa sig … än! Det har ju bara gått två matcher sa han, allt kan hända! Själv delade jag inte hans optimism. Han var den enda som jag pratade med under denna resa som inte klagade på att det inte skett några stora spelarinköp. Det roliga var att den absolut första sången som börjades sjunga inne på puben efter matchen var ”SPEND SOME FUCKIN MONEY!” Jag sjöng med! Den unga optimistiska killen klappade mig på ryggen senare och tyckte att jag var modig som tog mig heeeeela vägen från Sverige till London för att se Arsenal.

-Youré a proper gooner mate! (känns alltid gött att höra)

Efter samtalet så började ett live band spela inne på puben! Ett band som ni alla vet vilket eller har hört förut, The Away Boys! Fy fan vilka sköna gubbar. Nu steg temperaturen inne på ” the Gunner Pub”, Inte en jävel verkade bry sig om förlusten. Alla sjöng med till låtarna som spelades som alla måste ha hört hundra gånger förut! Jag måste säga att efter en timme in på spelningen så kändes det som vi vunnit matchen! Stämningen var på topp som den bara kan bli i England! Jag hängde kvar på ”The Gunner ” några timmar till innan jag fortsatte till ”The Bailey” på Holloway Road där jag på mitt korståg mot nykterism inhandlade ett gäng öl till innan jag besluta mig för att avsluta denna kväll med att häva i mig mat från en känd Amerikansk restaurang.

Kvällen hade gett mig en massa intryck som jag var helt säker på att jag inte skulle komma ihåg men som tur var gjorde. Allt som allt så kan jag sammanfatta denna dag med två meningar…. ”SPEND SOME FUCKIN MONEY” och ”il have a pint love!”.

Det var förvånande att se så många som hade på sig Liverpool matchtröjor i Islington nästa dag. Jag brydde mig inte så mycket, det är ju ändå Englands mest populära lag. Jag gratta till och med en Liverpool supporter till segern, självklart med åtta öl i mig.
Resten av resan gick ut på att shoppa loss till vänner och bekanta och att snabbt glömma matchen. Men en sak är säker, jag lär ju inte glömma denna resa på ett tag. Jag kan inte förklara hur jävligt roligt det är att åka och kolla på sitt favoritlag i England. Man får uppleva något som vi är ljusår ifrån i Sverige … tyvärr. Jag bestämde mig genast att börja planera nästa resa när jag kom hem som om ni har otur får läsa om på denna blogg igen.

Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel eller grammatiska fel som uppstått under denna avhandling.

Vänliga gooner hälsningar!
SPEND SOME FUCKIN MONEY!!
Christian Spjuth