Arsenal in NYC (av Jeppe)

Arsenal i NYC (ursprungligen postat söndagen den 18:e september 2011 på gamla bloggen)

”This was the best thing that could happen” sa Kurtis Powers och la armen om mig. Jag undrade vad fan han menade med det. Sedan skickade han över en öl och förklarade sitt sätt att se på saken. The American way. Men vi tar det från början.

Polissirener hörs dygnet runt i New York City. Likaså tutorna från tusentals gula taxibilar. Ni fattar. Ni har förmodligen upplevt det. Antingen på plats eller på film. Men när de vita gardinerna drogs åt sidan just den här morgonen och utsikten över 7th Avenue än en gång avnjöts så var hjärtat egentligen någon helt annanstans. I London. På Emirates. Klockan var strax före sju på morgonen lokal tid och jag var trött som fan. Men laddad.

Just den känslan, det där med att enbart fokusera på en fotbollsmatch i Europa när man är i New York, trodde jag var rätt ovanlig i The Big Apple. Men då hade jag ännu inte anlänt till The Blind Pig.

När taxibilen svängde in på East 14th Street såg jag och min vän Mårthen, sällskapet på resan, de vackra flaggorna på håll. Längs med en fasad hängde Arsenal-fanor. Och femtio meter bort kom sju personer gående med världens vackraste tröjor. De röda med vita ärmar. Klockan var nu strax före halv åtta på morgonen och även om staden aldrig sover så kändes det som att den egentligen inte riktigt vaknat till liv. Eller så var det bara jag.

En stund senare sitter vi vid ett bord och beställer in frukost och öl. 07:45 AM var det matchstart. Men redan före matchen var stället nästan fullt. Och när vi trodde att folket på plats, alla dessa härliga Gooners, skulle härstamma från de brittiska öarna visste vi inte hur fel vi hade. Det här var kort och gott amerikaner, äkta jävla New Yorkers, som upptäckt ”real football”, och som kunde fler ramsor än jag ens visste fanns. Även om vissa var bekanta.

När ena sidan av stället ropade ”Arsene Wengers red and white army!” svarade andra sidan omgående ”We hate Tottenham!”. Jag var hemma. I världens bästa stad höll folket låda för att supporta världens bästa fotbollslag. Livet var perfekt. Skitsamma vad klockan var.

Sedan gick det som det gick. 0-0 i halvtid och oro över det dåliga spelet. Samtidigt hyllades Frimpong för sitt respektlösa och inspirerande sätt att dittills genomföra sin första stora match för Arsenal. Jag hade dagen till ära för första gången på mig min sprillans nya Vermaelen-tröja köpt i the Armoury två veckor tidigare. Denna matchades av en Arsenal Sweden-halsduk. Det var så han förstod vem jag var – Kurtis Powers – Reines motsvarighet i New York. Vi hade haft lite kontakt på Facebook under någon vecka då jag sökte det bästa stället att se Arsenal på. Han kom fram och tjöta och var en riktigt trevlig Gooner. Såklart.

Andra halvlek har ni säkert glömt. Även jag. För allt det där hände ju egentligen under de där tre första omgångarna som aldrig existerat. Men i stora drag, i den där andra omgången som aldrig existerat, så blev Frimpong utvisad med tjugo minuter kvar. Med kvarten kvar hjälper vi Liverpool att göra 0-1 och en stund senare punkterar de matchen. På förhand hade jag sett en poäng som en bonus då vår trupp egentligen inte var en trupp på den tiden. Men när vi ändå var så nära… fan också.

Det var med den besvikelsen vi var på väg att lämna Blind Pig. Jag ville bara hem och sova. Det var då Kurtis dök upp igen.

IMG_2364
Kurtis Powers och Jeppe

”This was the best thing that could happen”. Han sa något om att nu måste Wenger och styrelsen inse att vi inte räcker till. Att vi just nu inte är en titelutmanare som vi länge var i fjol. Att vi måste ersätta spelare och förstärka vår trupp snarast. Han sa att när det blir så här, när besvikelsen är som störst, då ska man inte gå hem och lägga sig och deppa. Det är då man ska stanna kvar två timmar, dricka öl, och komma över det tillsammans. Som en familj.

Så när de där ölen dracks och jag köpt ett par t-shirts och muggar till Reine och Bula var det givet att ge honom min Arsenal Sweden-halsduk. Kurtis tackade med en stor kram, berömde halsduken som han tyckte var sjukt snygg och stilren. Han tyckte om att motivet var den gamla kanonen och visade stolt upp den för sina fellow NYC-Gooners. Vi hann bli rätt fulla där under ett par timmar på förmiddagen. Familjekänslan blev starkare. Vi hade påmints om att även om det känns för jävligt när det går dåligt för vårt lag så är vi aldrig ensamma. När vi sitter och deppar över skitförluster eller onödigt tappade poäng hemma på Plain i ett regnigt Göteborg så sitter även ett gäng i New York City, i Asien, i Afrika och fan överallt. Vi är långtifrån ensamma.

”We are a family now”.

”We’ve always been”.

”And no matter what we are Arsenal ‘til we die”.

The American way. När soccer inte är soccer utan real football. Och när Arsenal-familjen alltid är större och starkare än minnet av en förlust mot Liverpool.

//Jeppe