Ep. 74- Tre Rants!

Avsnitt nummer 74 av Arsenal Göteborg podcast med Filip Tolf och Tobias Johannisson! Vi pratar om senaste matcher, kommande matcher och tre olika ”rants”! Allt detta med gästen Eric Petersson!

Här hittar du podden

Podomatic

Itunes

Acast

Reseberättelse ifrån medlem Dennis Andersson

Hej alla!

Visst tycker vi alla att det är lite segt med landslagsuppehåll och inget Arsenal! Men detta är också ett bra tillfälle att drömma sig tillbaka och njuta av alla bra stunder vi har haft tillsammans med Arsenal! Här är vår medlem Dennis Anderssons historia ifrån 1977 (40 år sedan!!) då han åkte över för att njuta av vårt älskade Arsenal! Ta en stund denna helg då det inte är någon match och njut av denna historia!

London 1977
Hej på er alla Gooners! Jag tänkte ni skulle få åka med till London, en resa som jag och en kompis gjorde i december månad 1977. Jag heter Dennis Andersson, är pensionerad brandman sedan 2 år tillbaka och kommer från Trollhättan. Mitt fotbollsintresse, särskilt för engelsk fotboll, började väl som för alla andra som är födda på 1950-70 talet med tipsextra på lördagseftermiddagarna. Där fick man oftast följa lag från midlands, dvs Wolves, Stoke mm. Det berodde på något avtal man hade för att över huvudtaget få visa engelsk fotboll. Den tidens reklam var när man visade travet i halvtid, då kunde man passa på att pinka. Det var kul och lite annorlunda på den tiden. Det var inte snack om och fanns inte värmeslingor under gräset. Planerna kunde vara allt från leråkrar till stenhård tundra aom liknade planer.

Mitt intresse för Arsenal kom i samband med att vi tog ”the double” 1971. För min del var det nog egentligen inte att vi vann som var det viktiga, utan en viss ung kille vid namn Charlie George som var så jävla fräck (i mitt tycke). Han var långhårig med nedkavlade strumpor och var dessutom en jäkligt bra fotbollsspelare. Det var han som avgjorde cupfinalen. När man på den tiden som grabb spelade ”2 mål” så ville man vara Charlie George. Det gick så långt att jag vägrade klippa mig, men farsan drog mig till Englunds frisörsalong på Trollgatan i Trollhättan och sen såg man ut som de flesta ungar på den tiden, snaggat runt om men en lugg som gick jämns med ögonbrynen.

År 1973: ”It never rains in southern California” med Albert Hammond spelades flitigt och jag gick i nian. Då fick jag och en kompis för oss att åka till London och se på fotboll, vi var bara 15 år. Fattar än idag inte hur våra föräldrar släppte i väg oss, men hursomhelst åkte vi båt från Göteborg, Tor Anglia, till Immingham och sedan buss ner till London. Claes, min kompis, är en hängiven Wolves-supporter men ingen av oss skulle få se våra favoritlag. Grejen var den att vi åkte på sportlovet och då spelade bara Spurs mot City så det fick bli den matchen och om jag minns rätt vann City med 3-2. Efter den resan blev jag frälst av/på London och det var båtresor dit som gällde. Jag minns att första resan 1973 kostade 275 kr. Det låter billigt, men i dagens penningvärde är det ca 1700 kr.

Året är 1977 och jag skulle rycka in i lumpen i januari 1978, så min tanke var att hinna se en match på plats i England innan plikten kallade. Jag kollade med en annan kille, Tobben från Vänersborg, (ett QPR-fan ut i fingerspetsarna) om han hade lust att hänga med. Det ville han, på ett villkor nämligen att vi tog flyget. Jag fixade matchbiljetter till Arsenal-Leeds Utd lördagen den 10 december via resebyrån i Trollhättan och biljetterna kostade 1,5 pund (i dagens penningvärde ca 130 kr). Det fanns en liten oro från året innan, då jag också var där, och samma match blev inställd pga kyla och vi fick lomma hem till hotellet igen.

Oktober 1977 invigdes Landvetters flygplats, innan dess flög man från Torslanda International airport, så vi kände oss lite som pionjärer när vi lyfte mot London Gatwick där vi landade 8 december 1977. Samma eftermiddag checkade vi in på Hotel Henry VIII (40 år senare finns samma hotell kvar!). Jag ser det fortfarande framför mig, 2 oövervinnerliga 20-åringar i en världsstad på 70- talet med Carnaby street, Picadilly Circus och diskoteket Tiffanys vid Picadilly. Efter vi hade checkat in på hotellet och efter några stabila groggar ( på den tiden drack man grogg) begav vi oss upp till Highbury för att kolla läget och eventuellt handla något i shopen. Den var inte större än ett normalt vardagsrum. Ni som har varit på Highbury någon gång vet ju att då låg huvudentren med kansli och omklädningsrum på Avenell Road. Då på 70-talet var det inga större säkerhetspådrag om det inte var match. Så vi klev in där och möttes av en byst av Herbert Chapman. Jag är säker på att det är samma byst som nu står på Emirates, han stirrade lite undrande på oss och undrade säkert vilka vi var? När vi stod där i, kan man kalla det för foajen?, så hörde vi röster från våningen ovanför (och där stod det faktiskt No Entry i trappan upp) men vi stod kvar och ner kom dom en efter en, ja hela laget som skulle möta Leeds på lördag. Vi bara häpnade, är det sant? ( Tobben tyckte i efterhand att det där var väl inget märkvärdigt, men jag vet att han ljög). Ner kom Jennings, Pat Rice, Super Mac, ja hela jävla laget! Helt osannolikt! Utav någon anledning hade jag köpt ett programblad i shopen från en tidigare match och det hivade jag fram för att samla autografer. Det var inga bekymmer, alla skrev utan några som helst protester eller divalater. En kul grej fick jag se senare när jag bläddrade i programbladet och det var på mittuppslaget, där man hade gjort ett reportage om Pat Rice och där hade han skrivit ”Good wish”//Pat Rice. 35 år senare har han varit hjälptränare i Arsenal. Jag har faktiskt kvar programbladet.

Trots att det skulle spelas ligafotboll på lördagen så möttes Arsenal-West Ham i en ungdomsmatch som vi bevittnade live på Highbury på torsdagskvällen. I Arsenal spelade en ung gosse vid namn Mark Helley och han spåddes en lysande framtid, Mark värvades från Petersborough 1976. Matchen slutade 1-1 och av Mark Helley syntes inte mycket. Han gjorde 13 starter och 7 inhopp, mäktade med en strut i A-laget innan han såldes till Northampton 1980.

Lördag 10 december, matchday, och tidningarna fylldes av statistik och lögner som mest handlade om hur Willy Young i Arsenal och Peter Lorimer i Leeds ska döda varandra.

Arsenal Line up against Leeds Utd December 10, 1977.

Pat Jennings.

Pat Rice. David Price. Willy Young. David O´Leary. Sammy Nelson

Alan Sunderland. Liam Brady. Graham Rix.

Malcom ”Super Mac”Macdonald. Frank Stapleton.

Jag minns att det var 41000 åskådare på plats och som de flesta känner till så var den tidens fotbollsmatcher lika med hulliganer. Den här matchen var inget undantag. Det fightades friskt på väg mot tunnelbanan både före och efter matchen men vi klarade oss utan att bli ihjälslagna av galna Leedssupporters. Hur gick det då i matchen mellan Willy Young i Arsenal och Peter Lorimer i Leeds? Tror att den slutade oavgjort. Med dagens regelverk hade nog båda varit utvisade efter 5 minuter. Matchen var väl ingen höjdare, Leeds tog ledningen genom Gordon McQueen men Willy Young kvitterade. Så 1-1 blev slutresultatet och båda lagen var säkert nöjda.

Tillbaka på Henry VIII för lite vila och för att grogga upp sig lite. Londons uteliv väntade, 70 talets vida byxor, platåskor, och långt hår och på diskoteken spelades musik när den är som bäst. Fram på nattkröken när allmänna kommunikationer slutat att gå var det taxi som gällde om man nu fick tag i någon. Så blev det för oss, vi fick ingen taxi, men svarttaxi fanns ju redan på den tiden, så det var så vi träffade en go gubbe. Han var svart och hade hår som en av ”bröderna fluff”. Han gled upp ljudlöst i en Ford Escort och riktigt viskade fram taxxxxi? Och eftersom inga tunnelbanor eller bussar gick och alla andra taxibilar verkade upptagna så sa vi ”yes why not”? Vi knödde oss in i Forden, jag i bak och min långe rödhårige kompis i framsätet, och ni ska veta att det såg kul ut. Vi berättade vilka vi var och vad vi hade gjort och då drog han fram ett fotoalbum han hade i handskfacket och visade foton från en Arsenalfest där han själv satt mitt bland flera spelare. Det var inga papparazzibilder utan vanliga typ familjekort. Hur han hamnat där fick vi aldrig någon förklaring på och betalt för taxiresan ville han inte höra talas. Gooners go for free avslutade han resan med.

Hoppas någon känner igen sig för det har ju onekligen ändrat sig en del de senaste 40 åren. Och för er som inte var med på den tiden så kan jag bara beklaga för det var faktiskt roligare då.

Dennis Andersson 40 år av Engelsk fotboll

Har ni själva en Arsenalrelaterad upplevelse utöver det vanliga så hör gärna av er till styrelsen@arsenalgoteborg.se

Trevlig helg!

Oh to be a gooner!

EP. 73- SEPTEMBER – FYRA AV FEM

Avsnitt nummer 73 av Arsenal Göteborg podcast med Filip Tolf och Tobias Johannisson! Vi pratar om senaste matcher, 100 målskyttar & försvarsspel, tyvärr utan gäst detta avsnittet!

Här hittar du podden:

Podomatic

Itunes

Acast

Ep. 72- ”Tony Pulis smetar in alla i bajs..”

Avsnitt nummer 72 av Arsenal Göteborg podcast med Filip Tolf och Tobias Johannisson! Vi pratar om senaste matcher, kommande matcher och unga spelare med gästen John Alhvin!

Här hittar du podden:

Podomatic

Itunes

Acast